Flera av Scherfigs romaner minner om kriminalromaner och innehåller också mordscener. Det politiska anslaget finns med i alla hans böcker, från den första till den sista. Många menar att han skulle nått högre höjder som författare om han gjort avkall på det politiska budskapet och inte excellerat i så många och så tydliga pekpinnar.
Kanske var Hans Scherfig väl så stor som konstnär. Han räknas till de främsta inom danskt 1900-talsmåleri, en djärv kolorist med ett fantasirikt bildspråk. Djur hörde till hans favoritmotiv och det sägs att ingen dansk målare lyckats så bra med att avbilda djungeln som Scherfig - trots att han aldrig, trots ett idogt resande, satt sin fot i en djungel.
 

Martin Andersen Nexøs grav. FOTO: BO AXELSSON

Martin Andersen Nexø (1869-1954) kom från eländiga förhållanden i Köpenhamn och flyttade senare med sin familj till Bornholm. Han tog sig då tillnamnet Nexø efter orten Nexø på Bornholm. Martin Andersen var nummer fyra i en barnaskara på nio barn. Fadern hade ingen utbildning och var för det mesta arbetslös. Han var en brutal, försupen sälle och familjen hölls ihop av en kärleksfull moder. Utan henne hade säkerligen familjen splittrats och barnen hamnat på fattighem. Den ljusa modersgestalten på-verkade, för all framtid, Martin Andersen Nexøs syn på kvinnan. För honom var hon tillvarons ljus och den starka positiva kraften i familje- och samhällsliv. 1877 flyttade familjen från fattig-kvarteren i Köpenhamn till Nexø på Bornholm. Nu vidtog en ny kamp för tillvaron och unge Martin, som skulle bli skomakare, drabbades av svår tuberkulos.

Han berättade själv långt senare att det var två saker som räddade livet på honom - Askov højskole och en rik änka. Askov højskole var den tongivande folkhögskolan på den tiden och Martin Andersen lyckades komma in på skolan, som kom att bli hans folkuniversitet.

Den rika änkan och några andra personer samlade ihop pengar för att unge Martin skulle kunna rekreera sig i Italien och Spanien.

När han återkommer till Danmark är han fysiskt återställd och helt inställd på en karriär som författare. I sitt skapande drivs han av sin vurm för anarkism och socialism. Många förvånades över att Martin Andersen Nexø, som var en stor humanist, okritiskt hyllade Stalin och hans terrorregim. Begrep inte Andersen Nexø, som ofta besökte Sovjetunionen, vad som skedde i landet?

Martin Andersen Nexø var nästan 30 år, då han debuterade med novellsamling Skygger (1898). Han kom att bli en av sin samtids största författare på det internationella planet och enormt uppburen och hyllad i Sovjetunionen. Av moderna danska författare är han fortfarande den som översatts till flest språk.

Martin Andersens främsta verk är romanbygget Pelle Erobreren (1906-10). Under unge Martins tid på Bornholm var det vanligt med svenska invandrare och en sådan, Lasse Karlsson från Tomelilla i Skåne, figurerar i böckerna. Lasse är en kuvad man och dessutom godheten personifierad.

Sonen Pelle, som kan ses som författarens alter ego, revolterar så småningom mot tyrannin och förnedringen på slottet Kongstrup.

När han senare hamnar i Köpenhamn blir han agitator för arbetarklassens nya idéer.

Till Martin Andersen Nexøs mest lästa och älskade böcker hör också Ditte Menneskebarn (1917-21). Här lyser författarens modersbild igenom i skildringen av den genomgoda Ditte, som fötts på livets skuggsida och drabbas av den ena tragedin efter den andra.

Under andra världskriget och efter Sovjets angrepp på Finland blev kommunisten Andersen Nexø utstött ur den danska gemenskapen och hans flyttning till Östtyskland hade närmast karaktären av en flykt. Själv såg han Östtyskland som det stora hoppet för Europas arbetare och socialister.

Martin Andersen Nexø utsågs till hedersmedborgare i Dresden innan han avled 1954 vid 85 års ålder. Han slapp uppleva Östtysklands moraliska och politiska kollaps.

Jens August Schade (1903-78) var surrealist och något av den danska diktningens Marc Chagall. Han är känd för sina kärleksdikter, där den förälskade mannen plötsligt kunde få uppleva hur hans älskade lyfter från bordet och svävar omkring i rummet. Sedan finner de varandra i en kärleksdans under taket. Det är detta vanliga motiv i Schades lyrik som minner om Marc Chagalls målningar.

Schades dikter är ljusa och fyllda av ömhet och kärlek. Han var den store bohemen och livsnjutaren under en litterär period som annars var präglad av ideologisk diktning av stramare art.

Schades lyrik rymmer huvudsakligen en lovsång till vin och vackra kvinnor, men där finns också utrymme för livsleda, melankoli och självironi.

Ett utdrag ur dikten En ussel skabning:

Men även i denna, en av Schades mest misantropliska dikter, slutar det hela ljust.

Som romanförfattare är Schade mest känd för Mennesker mødes og sød Musik opstår i hjertet (1944), som har erotik och bohemliv som ett genomgående tema.

Sørens mor var faderns andra fru och från början hans hushållerska. Unge Søren fick uppleva att modern och fyra av hans syskon dog inom två år. Hemmet på Kongens Nytorv var en dyster boning.

Fadern, som vid den här tiden dragit sig tillbaka och levde på sina räntor, var en dyster gestalt, som överförde sin melankoli på sina barn.

Søren Kierkegaard är en ytterst begåvad skolelev, men han står utanför kamratkretsen. Trots familjens stora förmögenhet går han klädd i omoderna kläder och är något av en enstöring och driftkucku.

Han tar studenten på Borgerdydskolan och börjar studera teologi vid universitetet. Nu sker en kraftig omsvängning i hans liv och han kastar sig ut i en virvelvind av nöjen. Han lever livet på caféer och restauranger och uppträder i ytterst eleganta kläder. Han lyckas också göra av med en bra bit över 1.000 riksdaler på ett enda år, vilket motsvarade lite mer än en dubbel professorslön.

Søren Kierkegaard har nu börjat slarva med sina studier, samtidigt som han ådragit sig stora skulder. Fadern rycker in och betalar mot löfte om att Søren ska fullgöra sina studier.

Kort därefter dör fadern, men sonen tar sin teologiska ämbetsexamen året efter.

Det vilda studentlivet är över och Kierkegaard lever i första hand ett liv, där han reser i sitt inre. På det yttre planet besöker han Berlin tre gånger och Sverige och Jylland en gång. Berlin var på den tiden centrum för den tyska filosofin och även om Hegel var död sedan länge, så förde hans lärjungar mästarens arv vidare.

På sikt blev det dock filosoferna Frederik Christian Sibbern och Poul Møller, som kom att påverka Kierkegaard starkast.

Den kortväxte Søren Kierkegaard, elegant klädd med käpp och hög hatt, blev ett välkänt inslag i stadsbilden i Köpenhamn. När redaktören för den satiriska tidskriften Corsaren berömmer Kierkegaard i översvallande ordalag blir filosofen mycket förtörnad och förklarar att han inte vill bli rosad i en sådan tidskrift.

Detta var ett stort misstag av Søren Kierkegaard. Redaktören, Goldschmidt, tog upp den kastade handsken och började driva gäck med författaren och filosofen.

Det visade sig nu att Kierkegaard inte alls tålde den hårda kritik han fick utstå. Corsaren drev hårt med Kierkegaard i kritiska artiklar och elaka karikatyrteckningar av den lille aparte mannen. Søren Kierkegaard var djupt skakad av den nidbild av honom som visades upp.

Några år senare inträffade den stora kyrkostriden. Den inleddes då biskop Mynster, som ignorerat Kierkegaards skrifter, avled.

Vid begravningen kallar biskop Martensen den avlidne Mynster för ett sanningsvittne. Søren Kierkegaard anser att Mynster var en inpiskad hycklare och blir så upprörd att han utger en tidskrift, Øjeblikket, där han går till attack mot kyrkan och prästerna, som stämplas som lögnare och hycklare.

Den vasse ironikern Kierkegaard skriver de berömda orden:

Kyrkostriden tog hårt på Søren Kierkegaards krafter. Under en promenad 1855 föll han ihop på gatan. Kort därefter avled han på Frederiks Hospital, blott 42 år gammal.

Dan Turèll (1946-93) kallades allmänt för Onkel Danny. Han var ett stående inslag i stadsbilden i Köpenhamn, där han sågs släntra omkring med en cigarett hängande i mungipan. Han brukade hänga i baren på det som i dag fått namnet Café Dan Turèll med whiskyglaset i högsta hugg och en svart lillfingernagel, som blev hans signum.

Dan Turèll praktiskt taget rökte och drack ihjäl sig. Han blev bara 43 år.

Han var ingen anhängare av finkultur och han kom från enkla förhållanden i en icke-intellektuell miljö. Han skildrade uppväxten i en av Köpenhamns förstäder i en förtjusande roman, Vangede billeder (1975).

Dan Turèll var oerhört mångsidig: lyriker, romanförfattare, discjockey, deckarförfattare, musiker, kritiker, radiopratare, reseledare m.m.

Dan Turèll är en cyniker och ironiker med stor distans till sig själv. Han för bohemernas och de utslagnas talan i de köpenhamnska kvarter, som inte hör till de mondäna: Vesterbrogade, Istedgade, Halmtorvet m.m.

Samtidigt är Dan Turèll kanske den författare, som bäst lyckats fånga tidens puls i sina dikter och romaner. I första hand är han en strålande lyriker med succéer bakom sig som Storbytrilogien, där han skildrar de miljöer som han kände så väl.

Dan Turèll är en språkets mästare och i hans lyrik skönjer man också ett stråk av musikalitet; han var ju inte för inte en driven musiker.

Turèll nådde också under sina senare år stor framgång med en rad hårdkokta kriminalromaner, varav flera är översatta till svenska: Mord i mörker (1985), Mord i Duvslaget (1986), Mord på måndag (1989), Mord i mars (1992).

Efter sin tidiga bortgång har Dan Turèll vunnit ständigt nya läsarskaror och hans popularitet har vuxit starkt. Man kan utan tvekan tala om en renässans för Dan Turèll och hans litterära gärning.

Så har den unge döde i dansk poesi, Michael Strunge (1958-86), betecknats och så såg han också på sig själv. Helt följdriktigt slutade han sina dagar då han kastade sig ut genom ett fönster i tron att han kunde flyga.

Det var inget självmord, i den vanliga betydelsen, och det var ingen depression. Michael Strunge var maniskt upprymd och trodde verkligen att han kunde flyga.

Han hade fel.

Michael Strunge var den främste i en generation danska författare som debuterade runt 1980. Han tolkade desperationen i punkkulturen och omskapade den till stor litteratur.

Centrum i Strunges litterära värld under åren runt 1980 var kritikern och författaren Poul Borum, som samlade ett hov av unga författare runt sig. Den här miljön inspirerade Strunge till hans debutverk, diktsamlingen Livets hastighed (1978), som tar sin utgångspunkt i rocklyriken och har ett citat från David Bowie som motto.

Där finns också stråk i samlingen som minner om Baudelaire och Jim Morrison.

Strunge utgav en rad diktsamlingar med motiv från punkvärlden innan han, 1981, kom med sin kanske främsta diktsamling, Vi folder drømmens faner ud.

Här finner man inte lika mycket av den aggressivitet och vulgaritet som präglat hans tidigare samlingar. Här visar Strunge prov på sin känsliga, lyriska ådra när han ömsint skildrar de "änglabarn", som nattetid befolkar den hårda storstaden med sitt obarmhärtiga tempo, sin betong, sina industrier, sin högteknologi.

På natten förvrängs proportionerna och änglabarnen träder fram ur mörkret på storstadens sidogator.

Naturligtvis var Michael Strunge själv ett av dessa undflyende änglabarn, som inte trivdes i dagsljuset.

Han spelade också rollen som ängel i filmen Nattens engel från mitten av 1980-talet. Han vandrar runt i storstaden, speglar sig i butiksfönster och stegar in på krogar och barer.

Michael Strunge hade alltid känslan av att leva under tillvarons yttersta dagar.

Ett utdrag ur dikten Natmaskinen, som ingår i diktsamlingen Vi folder drømmens faner ud:

Michael Strunge fann aldrig den trygghet han faktiskt letade efter. Han var bara 28 år när han kastade sig ut genom sitt fönster 1986.

Den som noga följt hans diktning förvånades inte; där fanns förebud. Inte minst i dessa rader:

Tysta lämnar vi författarnas kyrkogård, som också är målarnas och musikernas vilorum. Denna gröna, lummiga park fyller vårt inre med en känsla av frid. Vi säger inget till varandra, men vi är fast beslutna att återvända.

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2007

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN