Jean-Paul Sartre var nästan 26 år gammal när han fick tjänst som gymnasielärare i filosofi vid Lycée François-Premier i Le Havre. Han var och förblev en pedagog, som egentligen kände sig knuten till skolväsendet. Men det var ändå inte där han skulle göra karriär och det kände han tidigt.

Han kom till Le Havre i mars 1931 och lyckades två år senare få ett stipendium, som ledde till ett års vistelse på det franska kulturhuset i Berlin.

Till sin stora förtret var han sedan tvungen att återvända till det, enligt honom, trista Le Havre, som han i romanen Äcklet kallar för Bouville.

I romanen har han inte bara bytt namn på staden utan också på dess gator. Men det är alltså ingen tvekan om att det rör sig om Le Havre, som på den tiden präglades av larmande spårvagnar, demonstrationståg, sjaskiga, grälla caféer och de obligatoriska söndagspromenaderna längs kajen.

Sartre bodde på ett trist och ganska sjaskigt hotell nära hamnen, Hotel Printania. På sin fritid reste han ibland till Rouen för att träffa Simone de Beauvoir, som undervisade där på ett gymnasium.

Jean-Paul Sartre fängslades starkt av Rouen i allmänhet och författaren Gustave Flaubert i synnerhet. Senare i livet skulle han skriva en omfångsrik, men ofullbordad, biografi om Flaubert.

Men i Le Havre upplevde han en bedövande tristess och total ensamhet.

Hon säger aldrig nej och så följer jag med henne till ett av de stora rummen en trappa upp som hon hyr ut per timme..." (Äcklet)

Men ofta kunde man ändå se Sartre på caféerna, där han ibland satt och diskuterade med studenter. Det var här i Le Havre han grundlade sin vana att kura på caféer, en vana som kom att prägla hela hans återstående liv. Hans fem år i Le Havre inträffade också i en sökande period under ungdomsåren och de kom att prägla hela hans vuxna liv.

Jean-Paul Sartre och hans hustru, Simone de Beauvoir under en radioinspelning.

Ratad som motståndsman Café Flore i Paris blev senare hans stamställe och här kunde han ses tillsammans med sin hustru Simone de Beauvoir, vissångerskan Juliette Greco (som han skrev en sång till) och andra kända existentialister. Jean-Paul Sartre avstod inte ens från sina besök på Café Flore när det blev ett tillhåll för den tyska ockupationsmakten. Sartres beslut vållade honom stora problem och ledde till att franska motståndsrörelsen såg med stor misstänksamhet på honom. De fruktade att han var en överlöpare. Sartre blev aldrig den motståndskämpe han faktiskt hade velat bli. Det var inte bara misstankarna mot honom som var orsaken till det. Många frågade sig vad de skulle ha för nytta av denne närsynte, intellektuelle person, som ständigt doppade näsan i böcker och var så fruktansvärt opraktisk.

Kunde han hantera ett gevär? Kunde han laga en motorcykel? Var han tillräckligt stark och bondslug? Kunde han spränga en bomb?

Svaret på frågorna var givetvis nej.

Jean-Paul Sartre föddes 1905 i en typisk medelklassmiljö. Hans far var marinofficer och avled, troligen av en tropisk farsot, när Jean-Paul, kallad "Poulou", var endast två år gammal. Lille Poulou kom att uppfostras av modern och morföräldrarna i en utpräglat intellektuell atmosfär i Paris. Han blev oerhört bortskämd som liten och omgivningen, särskilt kvinnorna, fascinerades av hans kombination av fulhet och extrem begåvning.

Poulous mor, kusin med den legendariske läkaren och fredspristagaren Albert Schweitzer, var en skicklig pianist och en driven sångerska. Morfadern var en stark personlighet som utövade ett starkt inflytande på sin dotterson. Morfar Charles Schweitzer, som kom från Alsace och tillhörde en välkänd lärarsläkt, var en känd språklärare och filolog, som drev en språkskola för utlänningar i Paris.

Jean-Paul Sartre var duktig i skolan, men det hände vid något tillfälle att han missade en examen, därför att han i sin iver varit så originell och kreativ att han i praktiken inte svarat på en enda fråga.

Men när han till slut gick ut Högskolan var det som nr 1 i en skara på över 60 elever.

Jean-Paul Sartre var livrädd för att inte kunna ta sig ur den grottekvarn som lärargärningen innebar för honom. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i en av de första berättelser, som han publicerade, Jésus la Chouette (Uggle-Jesus). Boken bygger på hans egna upplevelser från en period i La Rochelle och handlar om en lärare, som misslyckas att upprätthålla disciplinen.

Den misslyckade läraren hånas av sina kolleger och hunsas av sin hustru och sina barn.

Till slut orkar läraren inte längre utan hoppar av en spårvagn och blir överkörd av släpvagnen.

Ingen sörjer hans död, men dottern retar sig på att hon måste bära sorg i två år, så att hon inte kan gifta sig.

Romanen La Nausée (Äcklet), som påbörjades i och handlar om Le Havre, utkom först 1938, efter att först ha refuserats åtskilliga gånger. Nu började det ljusna för Sartre och han kunde successivt bryta sig ut ur den skolvärld, där han inte kände sig riktigt hemma. Debutromanen Äcklet fick god kritik och Sartre fick allt fler uppdrag som litteraturkritiker. Han gör sig också känd som tolkare av Faulkner och Dos Passos.

Året därpå, 1939, ger han ut novellsamlingen Le Mur (Muren), som får ett mycket fint bemötande samt ett litterärt pris. Flera av novellerna är lysande och står sig gott än i dag (vilket inte gäller alla hans verk). Titelnovellen, Muren, om några dödsdömda män är sataniskt skickligt komponerad och gastkramande.

Men där finns, som alltid, ett snobbistiskt drag hos Sartre, som man ofta kan skönja i den franska prosan.

I september 1939 blev Jean-Paul Sartre inkallad i kriget som gränsvakt. Han hamnade i Frankrikes nordvästra del, Alsace. Sartre höll sig på sin kant och fick rykte om sig att vara en enstöring, som bara intresserade sig för sina böcker och anteckningar. Han påbörjade faktiskt utkastet till vad som senare blev hans stora filosofiska verk, L´Être et le Néant (1943; Varat och intet), där han för första gången presenterar den existentialism som skulle göra honom världskänd.

Sartre ville bevisa den mänskliga friheten. Människan ska inte skylla på biologiska eller psykologiska förhållanden utan själv ta ansvar för sina handlingar och sin karaktär.

Till och med en fånge kan välja mellan att göra uppror eller underkasta sig, menade Sartre.

Kriget skulle förändra den introvärte Sartres karaktär i en mer öppen riktning. Strax före vapenvilan togs Sartre och hela hans division som krigsfångar och fördes till en kasern i Alsace, för vidare befordran till ett läger i Tyskland, vid Trier.

Jean-Paul Sartre förklarade senare att de nio månaderna i fångenskap betydde mycket för hans utveckling som människa. Han blev nu en i gänget och brydde sig om sina medfångar.

- Tidigare hade jag varit förblindad av äregirighet, deklarerade Sartre senare. Nu förstod jag att min livssituation var förbunden med andras. Förutsättningen för varje människas karriär och strävan är samhället.

Tillbaka i Paris efter kriget måste Sartre återuppta sin lärargärning som lektor vid ett gymnasium för att försörja sig, men han behöver bara undervisa tre dagar i veckan. För första gången grips nu Sartre av ett brinnande intresse för politik och i samarbete med Simone de Beauvoir bildar han en grupp, som får namnet Socialism och frihet.

Gruppen försöker också engagera de kända författarna André Gide och André Malraux, men deras ansträngningar är fåfänga och gruppen upplöses tämligen omgående.

Strax före Paris befrielse i juli 1944 säger Sartre upp sig, för gott, från sitt lycée och startar sitt liv som fri författare, filosof och skribent. Han är nu 39 år gammal och startar året därpå, 1945, en egen tidskrift, Les Temps modernes, som skulle bli tongivande i efterkrigstidens samhällsdebatt.

Jean-Paul Sartre skrev sitt första skådespel, Les Mouches (1943; Flugorna) mitt under kriget och det hade också urpremiär i Paris 1943. Ockupationsmakten såg till att det omgående ströks från repertoaren och det togs inte upp igen förrän 1951 på Théâtre du Vieux-Colombier med Olga Dominique i rollen som Elektra.

I Les Mouches tar Sartre upp det antika ödesdramat med Orestes´ mord på Aigisthos och Klytaimestra, vilket uppfattades som en protest mot underkastelsen under ockupationsmakten, vilket det också till viss del var.

Men Sartre ville inte begränsa sig till den rådande situationen utan avsåg att skapa ett mer allmängiltigt verk om frihet och feghet.

Jean-Paul Sartres sista år blev svåra. Han hade aldrig sett ålderdomen som en väg att nå vishet. Han hyllade ungdomen och hatade åldrandet och ålderdomen på ett närmast maniskt sätt.

Han hade aldrig sparat sig och under de tio sista åren bröts han snabbt ned. När läkarna hotade att amputera hans ena ben slutade han röka, men han fortsatte att konsumera ansenliga mängder alkohol. Till slut behövde han ständig passning och några väninnor, däribland, förstås, Simone de Beauvoir, turades om att sköta honom.

De som träffade honom under de sista åren hävdade att han inte blivit senil - utan juvenil. Han var inbilskt ungdomlig och trodde att han fortfarande hade kvar sin skaparkraft. Beundrare och vänner som träffade honom på slutet skrämdes av hans bedrövliga tillstånd.

Jean-Paul Sartre avled 1980, 75 år gammal.

Bo Axelsson
 

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2007

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN