Den lille Gustave Flaubert hade aldrig några planer på att gå i pappa läkarens fotspår, även om han ärvde faderns minutiösa noggrannhet och närmast pedantiska sinnelag. Detta var i stället egenskaper, som han kom att utveckla inom litteraturen.

Gustave Flaubert har alltid betecknats som Normandies författare par préférence och han var verkligen normand. Hans mor kom från Pont-l´Éveque (berömt för sin härliga ost) nära Deauville, men fadern kom ursprungligen från Champagne.

Familjen bodde i en flygel till sjukhuset Hôtel-Dieu (flygeln är numera museum) och lille Gustave konfronterades tidigt med döden. Från sitt sovrumsfönster såg han en lång rad kärror, som drog iväg med lik under en koleraepidemi.

Utanför, på en inhägnad gård, lekte Gustave med sin älskade lilla syster, Caroline, som skulle gå en mycket tidig död till mötes. Hennes dotter, med samma namn, blev sedan Gustave Flauberts skyddsling.

På museet brukar intendenten, klädd i vitt som en doktor, förevisa en uppstoppad grön papegoja och försäkra att "detta är den rätta papegojan som tillhörde lille Gustave".

Förvånade besökare får höra exakt samma försäkran gällande en annan grön papegoja vid museet i Croisset, en knapp mil från Rouen. Här hade familjen sitt sommarställe under en period och senare blev det Gustave Flauberts fasta bostad under resten av hans liv.

Den stora eleganta byggnaden fick senare ge plats för ett destilleri (som inte heller finns kvar) och i dag återstår bara en liten paviljong, där Flaubert satt och läste, umgicks med vänner eller blickade ut över floden Seine och dess natursköna omgivningar.

Paviljongen är nu ett litet blygsamt museum där man kan beskåda Gustave Flauberts pipor, pennor, jaktgevär m.m.

Gustave Flaubert var bara en pojke, då han bestämde sig för att bli författare. När han var nio år berättade han för en kamrat: "När det kommer en tant till pappa och berättar en massa märkliga historier, så skriver jag ned dem."

Redan som pojke visade han sin förkärlek för sarkasm och ironi, som sedan skulle bli hans kännemärke som författare. Han hade också en svart sida som kom fram i otaliga historier om ond bråd död, monster och vålnader.

Som 15-åring hade han byrålådorna fulla med berättelser av det slaget. En del av dem har senare publicerats.

När Gustave Flaubert var 15 år blev han dödligt förälskad i en mogen kvinna, Élisa Schlésinger, gift med en musikproducent. Han mötte henne första gången på plagen i Trouville och mötet blev upptakten till en lång, men hopplös, kärlekshistoria.

Kärleken mellan de båda var i första hand platonisk, men den tog sig också fysiska uttryck. Kärleksaffären inspirerade författaren Flaubert och man kan skönja drag av den i flera av hans verk.

Efter studentexamen sändes unge Gustave till Paris för att studera juridik. Han visade ingen som helst entusiasm inför studierna utan föredrog att dra omkring på de caféer och krogar där artister och författare höll till.

Flaubert blev bl.a. vän med Maxime Du Camp, en av tidens kulturprofiler, som brukade hjälpa fram unga begåvningar.

Juridikstudierna går åt skogen och Gustave Flaubert känner avsmak för livet och drabbas av en allvarlig livskris. Den yttrar sig i epileptiska anfall och han är under en period halvinvalid.

Gustave Flaubert drar sig undan allt socialt liv och bosätter sig, efter faderns död, i den ståtliga sommarboningen i Croisset vid stranden av Seine.

Flaubert kan nu helt ägna sig åt skrivandet. Han är ekonomiskt oberoende och har all tid i världen.

Gustave Flauberts första betydande berättelse var Novembre, där han speglade sin egen kärlekshistoria med Élisa Schlésinger. Han tog upp temat igen i 25-årsåldern, då han försökte sig på en utvecklingsroman med det pretentiösa namnet L´Éducation sentimentale. Romanen, som handlar om förlorade illusioner, förblev länge opublicerad, men gavs ut 1869.

Madame Bovary bygger till så stor del på ett verkligt drama i Flauberts hemtrakter att man kan spåra både gestalter och platser i romanen till människor som levt och orter som finns. I romanen har de förstås andra namn, men förklädnaden är lätt att demaskera.

Verklighetens Madame Bovary var den lilla läkarfrun Delphine Delamare, som komprometterade sig genom en otrohetsaffär. Hennes agerande fick tragiska konsekvenser, men exakt vilka ska inte avslöjas här, eftersom alla kanske inte läst boken. Charles Bovary, läkaren, hette i verkligheten Eugène och Rodolphes rätta namn var Louis Campion, som begick självmord på en gata i Paris 1852. Romanens Léon blev med tiden notarie.

Litteraturforskare har så sent som in på 1900-talet spårat även bifigurer i boken som tjänarinnan Félicité och kusken Hivert och intervjuat dem.

Romanens Yonville-l´Abbaye, där Bovarys lever, finns på Normandies karta under namnet Ry.

Via Gustave Flauberts penna fick det djupt tragiska vardagsdramat i den lilla normandiska köpingen enorma konsekvenser för moraldebatten i hela Europa, för tryckfriheten och - naturligtvis - för världslitteraturen genom den mästerliga romanen.

Gustave Flaubert arbetade på Madame Bovary i fem år och arbetet tråkade ut honom.

Madame Bovary publicerades första gången som följetong i den liberala tidskriften La Revue de Paris. Man kunde läsa första avsnittet av följetongen i tidskriftens majnummer 1856. Tidskriftsredaktören var medveten om att materialet var sprängstoff och gjorde, av försiktighetsskäl, vissa strykningar.

Detta retade upp Flaubert till den grad att han avsade sig allt ansvar för tidskriftsversionen.

Inte heller hjälpte strykningarna till att blidka myndigheterna. Regeringen hade länge velat ta struptag på den frispråkiga tidskriften och nu såg man sin chans. Den 24 januari 1857 inleddes en process mot författaren, huvudredaktören och boktryckaren.

Anklagelsen löd: "De har smädat religion och moral och gjort sig skyldiga till sedlighetssårande beteende."

Processen väckte ett enormt uppseende och slutade, den 7 februari, med en friande dom. Gustave Flaubert fick dock en allvarlig tillrättavisning för "bristande känsla för de gränser som inte ens den lättaste litteratur får överskrida".

Processen blev startskottet för romanens segertåg. Den utkom i bokform i april samma år och förläggaren gnuggade händerna åt den enorma gratisreklam och draghjälp som boken fått.

Så icke Gustave Flaubert.

Han drog sig tillbaka till sin eremitaktiga tillvaro i Croisset. Han ville inte vinna framgångar på grund av den spektakulära processen kring romanen.

Gustave Flaubert kände sig äcklad.

Gustave Flaubert på en målning av Eugène Giraud. Versailles, Musée national du Chãteau.

Jämförd med Proust Det har gjorts jämförelser mellan Flaubert och den andre store sonen av Normandie, Marcel Proust. Först Proust, menar experterna, har visat prov på samma analyskonst som Flaubert när han ställer illusionen i kontrast till verkligheten. En brytning som hos Emma Bovary får så tragiska följder på grund av hennes oförmåga att skilja vardagslivets triviala verklighet från illusioner och önsketänkande. Gustave Flaubert avslöjade i själva verket vad många misstänkte när han fällde de berömda orden: "Madame Bovary - c´est moi." (Madame Bovary - det är jag) Till Gustave Flauberts främsta verk hör också den brett upplagda, historiska romanen Salammbô (1862) med handlingen förlagd till det antika Kartago. I centrum för skildringen står mötet mellan legosoldaten Matho och den undersköna patricierdottern Salammbô, gudinnan Tanits prästinna. I romanen låter Flaubert sin fantasi få stort spelrum. Det är ett vilt, brokigt drama och förvånansvärt öppet på det erotiska planet. Men trots den våldsamma handlingen och den exotiska miljön skönjer man, i språkbehandlingen, samma kirurgiska precision som i Madame Bovary.

Salammbô innehåller en vacker scen, där den sköna prästinnan, på uppmaning av gudinnan Tanit, nattetid beger sig till soldaten Mathos tält för att återta Tanits heliga kåpa, som Matho rövat.

Salammbô får tillbaka kåpan och skänker därefter Matho sin jungfrudom. Scenen har inspirerat bildhuggaren Théodore Rivière från "la belle époque" till en berömd skulptur.

När Salammbô utkom 1862 levde Flaubert sedan länge nästan helt isolerad i den stora villan i Croisset strax utanför Rouen. Han hade fortfarande kontakt, huvudsakligen brevledes, med en del gamla vänner, däribland den åldrade författaren George Sand. Deras brevväxling räknas i dag till de vackraste brev som skrivits mellan två själsfränder och författare.

Gustave Flauberts övriga brevskörd under dessa år har förbluffat litteraturforskarna. Denne högst disciplinerade författare, som kunde fila på sina meningar i dagar, släpper loss på ett helt annat sätt i sina brev.

Han kastar sina bojor och excellerar i snabba svepande formuleringar, både vulgär och frispråkig. I breven kan han också vara mycket personlig och språket närmar sig ibland journalistiken.

Under sina sista år blev Gustave Flaubert ännu mer ensam än tidigare. Han hade förlorat många av sina gamla vänner. Kvar fanns ett fåtal unga författare, som såg upp till "mästaren": Zola, bröderna Goncourt, Maupassant.

Flaubert kallas allmänt för "eremiten i Croisset". Den sista tiden i livet dras han med penningproblem och återkommande depressioner. Ljuspunkter i hans tillvaro är banden till systerdottern Caroline och till George Sand.

Den 28 mars 1880 får Flaubert hjälp av författaren och vännen Guy de Maupassant vid en mottagning för Zola, Daudet och Edmond de Goncourt. Sex veckor senare kommer de tillbaka för att begrava "eremiten i Croisset", som hastigt avlidit den 8 maj.

Gustave Flaubert begravdes på kyrkogården i Rouen och vilar vid sidan av sin vän Louis Bouilhet.

Ett år senare såldes huset, revs och gav plats åt tidigare nämnda fabrik. Endast paviljongen finns alltså kvar.

I dag sliter man sitt hår inför denna kulturförstöring, men det hade knappast förvånat pessimisten och cynikern Flaubert.

Man slås av Nils Ferlins tankar om alltings förgänglighet i dikten om Den excentriske lorden, som slutar med raden "...en slaktare köpte gården och byggde en våning till."

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2007

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN