William Shakespeare hämtade stoff till Othello från den italienske författaren Cinthios (eg. Giam-battista Giraldi, 1504-73) novellsamling Hecatommithi, som publicerades i Italien 1565. Vi vet att den fanns översatt till franska och spanska, men troligen inte till engelska. Men en del av berättelserna ingick i den engelske författaren William Painters (c1525-95) samling Palace of Pleasure (1566, 1567 och 1575), som innehöll översättningar av bl.a. Boccaccio, Cinthio, Bandello, Herodotos och Livius.

Palace of Pleasure blev rena drivhuset för de elizabethanska författarna, inte minst Shakespeare som tros ha hämtat handlingen till en rad av sina dramer här.

Hos Cinthio finns Jago, här finns Othello, här finns Desdemona. Temat är det samma som i Shakespeares Othello, men det vore ändå orättvist att anklaga Shakespeare för stöld eller plagiat.

William Shakespeare har använt sig av Cinthios berättelse, men gjort en omfattande omdiktning av materialet. I slutscenen av Cinthios berättelse dödar Jago, i maskopi med Othello, Desdemona med en strumpa som fyllts med sand. Sedan raserar man taket för att få dådet att likna en olyckshändelse.

I Shakespeares drama har Jago med sina dolska intriger lyckats övertyga Othello att Desdemona är honom otrogen. Othello dödar sin hustru genom att strypa henne.

Cinthio i sin tur baserar sin berättelse på en verklig händelse, som inträffade i hans samtid. 1565 tvingades en italiensk diplomat i Frankrike återvända hem efter att hans fiender spridit ut falska rykten om att hans hustru varit otrogen.

Han såg faktiskt ut så - den moriske ambassadören vid drottning Elizabeths hov 1600-1601. Inte så konstigt att forskarna tror att han inspirerade Shakespeare som just då skrev sitt mörka drama, Othello.

Vid hemkomsten konfronterade diplomaten hustrun med ryktena och hon förnekade dem. Mannen litade helt och hållet på hustrun, men ströp henne ändå - för sin heders skull. Innan han begick dådet bad han henne om ursäkt... Med Othello skapar Shakespeare den förste svarte mannen i hög ställning i den västerländska litteraturen. Hade han andra inspirationskällor till sitt drama? Ja, det hävdar den engelske biografen Anthony Holden, som häromåret gav ut biografin William Shakespeare. His life and work, som fick lysande recensioner i brittisk press. Holden menar att Shakespeare personligen varit ett offer för svartsjuka i samband med ett kärleksdrama, då han var inneboende hos Mary och Christopher Mountjoy. Holden menar också att Shakespeare hämtade inspiration till sin moriske Othellogestalt från den moriske ambassadör, som vistades vid det engelska hovet under den period då Shakespeare var engagerad som skådespelare där. Den moriske ambassadören och hans följe tilldrog sig mycket uppmärksamhet; de ansågs både exotiska och barbariska. Det finns en avbildning av den moriske ambassadören, som vistades vid drottning Elizabeths hov 1600-1601, där han ser synnerligen lömsk ut med sin stora sabel vid midjan.

Shakespeare kan inte heller ha undgått sin landsman John Porys översättning A Geographical History of Africa, som skrevs av den moriskfödde författaren John Leo.

John Leo skrev om sina landsmän:

John Leo skrev också att hans landsmän var "så lättlurade att de trodde på de mest otroliga, uppdiktade historier som omgivningen försökte lura i dem om deras kvinnor."

John Leo skriver också om kvinnor som bär klänningar som broderats på ett besynnerligt sätt - exakt som Desdemonas ödesdigra näsduk i Shakespeares drama och Verdis opera.

På väg hem från en lysande och gripande uppsättning på Malmö Opera, i regi av Wilhelm Carlsson, begrundar jag det faktum hur detta drama, detta skådespel, denna opera, mer än något annat kunnat hålla sitt auditorium i ett sådant järngrepp.

Den ursinniga vanmakt vi känner inför det som händer på scenen beror på att Shakespeare med sitt tidlösa drama på ett genialt sätt spelar på strängar som klass, rasism, adelskap, lättrogenhet, underkastelse.

Det är kanske inte så konstigt att när en av de stora Othellogestaltarna under 1800-talet, William Macready, tog Jago i strupen, så kunde en gentleman i publiken inte hålla sig längre utan vrålade rakt ut:

- Stryp den djäveln! Stryp honom!

Bakom Giuseppe Verdis opera La Traviata (Den vilseförda) döljer sig en himlastormande kärlekshistoria.

Marie Duplessis blev älskarinna åt Alexandre Dumas d.y. och förebild till Marguerite Gautier i romanen Kameliadamen och senare Violetta Valéry i operan La Traviata.

När Alphonsine Plessis föddes 1824 på en liten lantgård nordväst om Paris kunde ingen drömma om att hon efter nu snart 200 år skulle leva vidare som Kameliadamen in på 2000-talet - och kanske för all framtid. Hennes far, Marin Plessis, var en elak bonde som, efter att hustrun rymt hemifrån, sålde dottern till zigenare. Alphonsine hamnade snart i Paris, där hon fick anställning som sömmerska. På grund av sin exceptionella skönhet drogs hon in i Paris halvvärld, där hon blev en demimonde, en kurtisan, ett lyxfnask. Hon tog sig namnet Marie Duplessis och blev den mest omsvärmade kvinnan i hela Paris, berömd för sin vurm för kamelior. Marie underhölls av grevar och baroner och skaffade sig en viss ytlig kulturfernissa. Hon var en hyfsad pianist och hon älskade poesi. Hon var ganska beläst och hade ett rikt bibliotek i sin lägenhet. Marie var känd för sin älskvärdhet och sitt kultiverade uppträdande, men hennes liv blev en häxkittel av fester, som snart krävde sin tribut i form av undergrävd hälsa. Alexandre Dumas d.y. såg Marie Duplessis första gången på operan, där hon satt i sin loge tillsammans med sin älskare, den åldrade greve Stackelberg, f.d. rysk ambassadör. Unge Dumas blev bländad, förälskad, besegrad.

Marie drabbades också av äkta kärlek till den unge stilige Dumas och deras möte blev inledningen till en kärlekssaga som varade i ett års tid. Men Alexandre Dumas d.y. var en fattiglapp i jämförelse med de män, som tidigare underhållit Marie och han höll på att ruinera sig i samlivet med den berömda skönheten.

En enda kväll med kameliadamen, teaterbiljetter, kamelior, konfekt och supé, kostade en förmögenhet. Efter ett år hade Dumas d.y. skulder på 30.000 francs.

Den 30 augusti 1845 skrev den skuldtyngde Dumas ett avskedsbrev till den 21-åriga Marie, som finns bevarat och blivit berömt:

Marie sörjde sin stora kärlek, men fortsatte sitt utsvävande liv. Alexandre inledde en desillusionerad jakt på kvinnor. Senare sa han om Marie:

Den sista tiden var Marie svårt märkt av den tuberkulos hon led av redan när hon träffade Dumas. Hon blev allt sämre och älskarna övergav henne. Hon tvingades sälja alla sina smycken för att överleva den korta tid som ännu förunnades henne.

Den 3 februari 1847 präglades Paris av karneval och vild festyra. Den uppburna skönheten Marie Duplessis, ännu inte fyllda 23 år, dog den dagen, övergiven av alla sina beundrare. Alexandre Dumas d.y. befann sig utomlands.

Marie efterlämnade två armband, en korallbrosch, ett ridspö, två små pistoler - det var allt.

Två vänner och några nyfikna följde Maries likvagn den 5 februari. Hon fördes till den sista vilan på Montmartre-kyrkogården, där man än i dag finner hennes grav.

Parisarna grät Året efter Maries död, 1848, skrev Alexandre Dumas d.y. romanen La Dame au Camélias, som tog parisarna och hela Europa med storm. Han skrev om romanen till ett skådespel, men det hade inte premiär förrän 1852, då succén blev om möjligt större. Parisarna grät över det grymma öde som drabbade diktens Marguerite Gautier och hennes älskare Arman Duval (Dumas själv). Bland premiärpubliken befann sig Giuseppe Verdi, som blev helt tagen av det tragiska dramat. Han hann knappt tillbaka till Italien förrän han uppmanade librettisten Francesco Maria Piave att skapa en operatext av Kameliadamen. I La Traviata har Marie fått namnet Violetta Valéry och Dumas/Duval heter Alfred Gremont. La Traviata hade premiär på Teatro la Fenice i Venedig den 6 mars 1853 - totalt fiasko! Det var bara kritikerna som gillade operan, men de skulle ju till slut få rätt... En milstolpe i La Traviatas historia inträffade år 1867. Operan var närmast bannlyst i England då den dristige överste Mapleson vid Her Majesty´s i London chockade sina landsmän genom att sätta upp operan med den blott 24-åriga svenskan Christina Nilsson som Violetta.

Alexandre Dumas d.y. på ett sentida foto.

Översten hade varit en framgångsrik roddare och hade fortfarande kontakter i branschen. Han lyckades skaka fram 25 roddare, som skulle vara dödstysta i vissa lägen och applådera desto mer frenetiskt med sina stora, valkiga nävar i andra.

Den unga Christina Nilsson gjorde "succés pyramidal" - men det berodde inte bara på roddarna...

Abbé Prevosts (1697-1763) roman Manon Lescaut (1731) har legat till grund för inte mindre än tre operor. Daniel Auber (1782-1871) var först med sin Manon Lescaut (1856), sedan följde Jules Massenet (1842-1912) med Manon (1884) och den store Giacomo Puccini (1858-1924) med Manon Lescaut (1893).

Abbé Prévosts eget dramatiska liv och - inte minst - hans kärlekshistoria med den vackra men trolösa lycksökerskan Lenki har uppenbarligen spelat en stor roll för hans romanfigur Manon.

Hans rätta namn var Antoine- François Prévost och hans far var allmän åklagare, procureur du Roi, i den lilla staden Hesdin i nordöstra Frankrike. Abbé Prévost var verkligen periodvis abbé och hans liv bestod av snabba kast mellan klosterliv och dess absoluta motsats - ett synnerligen syndfullt och utsvävande leverne, som ledde till att han kastades i fängelse.

Som 14-åring sattes unge Prévost i jesuiternas klosterskola, men, äregirig som han var, beslöt han sig för att gå in i armén. Freden i Utrecht 1713 innebar att detta inte var någon lyckad väg och han återvände till jesuiterna för att bli klerk på prov.

Men det dröjde inte länge förrän han tog värvning igen, för att 1717 ånyo återvända till jesuiterna.

1718 rymde Prévost tillsammans med en god vän till Holland, men återigen återvände han till jesuiterna, denna gång full av ånger.

Men nu ville jesuiterna inte veta av honom. Det vilsegångna fåret sökte sig då till benediktinerna och avlade faktiskt klosterlöfte i ett kloster i Rouen 1721.

Benedikterna var med viss rätt oroliga för den unge Prévost, som också följde sitt gamla mönster och rymde från klostret i Saint-Germain-des-Prés i oktober 1728.

Spåren slutade i Paris, där Prévost efterspanades av polisen. Det visade sig senare att Prévost via en präst på holländska ambassaden låtit omvända sig till protestantismen och snabbt tagit sig över till England.

Ärkebiskopen av Canterbury tog emot den unge fransmannen med öppna armar och Prévost fann sig väl tillrätta i England och lärde sig snabbt att behärska språket till fulländning.

Han vistades två år i England och dessa år skulle ha en enorm inverkan på hans utveckling som människa och författare och också göra honom till en verklig anglofil, som såg upp till och beundrade engelsmännen och deras seder.

1730 lämnade Prévost hastigt England och slog ned sina bopålar i Holland och det var nu han på allvar inledde sin karriär som författare. Han var enormt produktiv, men det är i första hand för Manon Lescaut som han blivit ihågkommen.

Det dramatiska och tragiska kärleksförhållandet mellan Manon Lescaut och des Grieux i romanen kan spåras direkt till Abbé Prévosts eget liv.

Han blev dödligt förälskad i en ung skön kvinna vid namn Lenki, som var känd för sina många älskare och sin ständiga jakt efter äventyr och lyx. Hon ansågs som en verklig blodsugerska och hon hade en fördärvlig inverkan på Prévost, som ändå inte kunde motstå henne.

Abbé Prévost var beredd att ruinera sig för hennes skull och han gjorde det också. I januari 1733 såldes alla hans möbler på auktion i Haag och därefter begav han sig till London tillsammans med Lenki. Några månader senare häktades Prévost för växelförfalskning.

Två år tidigare hade romanen Manon Lescaut utkommit och ungefär samtidigt med att Prévost häktades i London dömdes romanen till att brännas på bål.

Men katolska kyrkan försonades med Prévost, som faktiskt lyckades bli abbé, slottskaplan, hos prinsen av Conti i Paris. Tjänsten var oavlönad så Prévost var tvungen att slita hårt vid skrivpulpeten för att kunna försörja sig.

Lenki var nu gift sedan några år tillbaka, men 1740 återupptog de två sin kärleksförbindelse, mer lågande intensiv än någonsin. Men deras långa affär tog slut 1741, då Lenki gifte sig för andra gången.

Detta blev inledningen till ett lugnare liv för Abbé Prévost, som snart slog sig i lag med en "rar änka" och senare med "en hushållerska".

Först i 50-årsåldern fick denne orolige själ ett eget hem och han försonades med omgivningen. Hans stora roman, Manon Lescaut, utkom legalt 1753 och året efter tilldelade påven Benedictus XIV honom ett priorat och dess inkomster.

Abbé Prévost levde sina sista år i Chantilly norr om Paris. Den 25 november 1763 drabbades han av ett slaganfall då han var på väg att besöka sina ordensbröder i ett benediktinerkloster. Man fann honom döende på landsvägen.

Romanen Manon Lescaut handlar om den unge adelsmannen Chevalier des Grieux, som blir dödligt förälskad i den unga vackra Manon Lescaut. Han har precis avslutat sina studier i Amiens, men nu kastar han alla framtidsplaner åt sidan för kärleken till Manon, som precis är på väg att gå i kloster, tvingad av sina föräldrar.

Paret rymmer till Paris, men när pengarna tar slut bedrar hon des Grieux med en rik affärsman. des Grieux´s far lyckas lokalisera sonen och för hem honom till sex månaders husarrest. När des Grieux får reda på att Manon bedragit honom beslutar han sig för prästkallet.

Två år senare återses paret och des Grieux förlåter Manon allt och kastar återigen allt över ända för sin kärlek. De flyr igen och bosätter sig i en liten by utanför Paris, där de först drar sig fram genom att sälja smycken som Manon fått av sin rike älskare.

Nu vidtar en karusell med falskspel, stöld och diverse falsarier, som leder till att Manon hamnar på spinnhuset och des Grieux i fängelse.

Den liderliga, njutningslystna Manon och hennes älskare des Grieux är dömda till undergång. När hon, tillsammans med en grupp glädjeflickor, deporteras till New Orleans följer han med. De utger sig för att vara gifta, men när falsariet upptäcks flyr de ut i ödemarken för att försöka nå engelskt område.

Det är synd att avslöja slutet för den som inte läst boken eller sett operan.

Men man kan ju säga att slutet, rent mänskligt, inte är lyckat. Men som slut på en opera är det synnerligen lyckat...

Georges Bizets opera Carmen hör till de mest älskade. Alla vet kanske inte att den bygger på en novell av den franske författaren Prosper Mérimée (1803-70). Mérimée sattes förr i tiden vid sidan av en storhet som sin samtida kollega Stendhal, men i dag har den förre bleknat betydligt. Han anses dock som en föregångare till den franska novellkonsten, en inspiratör till författare som Guy de Maupassant.

Mérimée var en sofistikerad sällskapsmänniska, mondän, arrogant, reserverad och inte så lite mystisk. Han excellerade i hemlighetsmakeri och täcknamn och hans första verk var också exempel på denna hans faiblesse.

Han uppgav själv att Le Théãtre de Clara Gazul (1825; Clara Gazuls skådespel) var författat av en frigjord spansk skådespelerska av både moriskt och zigenskt blod, men det är knappast någon litteraturforskare i dag som tror på den uppgiften. Zigenerskan i fråga är säkerligen Mérimée själv.

Lite fusk var det också med pjäsen La Guzla (1827), ett exempel på folkdiktning, där Mérimée gav illusion av att den dalmatisk-illyriska folksjälen var källan till hans diktning.

I själva verket hade han kikat i en resebok och kastat in några slaviska glosor.

Prosper Mérimées rätta element var den dramatiska novellen, som han kom att ägna sig åt från 1830-talet. Ett av hans främsta verk i genren är novellsamlingen Colomba (1841). I titelnovellen med samma namn blir en engelsk gentleman och hans dotter vittne till en korsikansk hämndhistoria av det blodiga slaget.

I Colomba ingår den novell som i operans form gjort sitt segertåg över världen, Carmen.

Georges Bizets opera Carmen, med libretto av Ludovic Halévy och Henri Meilhac, hade sin premiär på Opéra Comique i Paris den 3 mars 1875 och Mérimée, död sedan fem år, slapp uppleva fiaskot - för det var ett riktigt präktigt fiasko.

Utdrag ur ett brev som Ludovic Halévy skrev dagen efter urpremiären:

I dag kallas Carmen ofta för världens mest spelade och mest älskade opera.

Prosper Mérimée kunde väl aldrig drömma om vilket segertåg hans novell skulle göra med tiden. Själv avslutade han sin karriär som riksantikvarie, där han gjorde en förtjänstfull insats genom att registrera och skydda värdefull arkitektur och bildkonst i Frankrike, Italien och Spanien. Under det andra kejsardömet stod han mycket nära maktens centrum och hovet.

Denna artikel har tidigare publicerats i den tryckta versionen av Tidningen Boken nr 3-4 2004. Eftersom den till stor del handlar om Shakespeares bidrag till operakonsten har vi valt att placera den även i detta Internetnummer om William Shakespeare, där den också hör hemma.

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN