Den Hamletversion vi möter på scenen i dag - Shakespeares Hamlet - bygger på två olika versioner: en s.k. Quarto-edition, som publicerades 1604 och den berömda First Folio, som trycktes efter Shakespeares död, 1623.

På titelsidan till det första verk som visar riktigt stora likheter med den Hamlet vi möter i dag, Quarton, står det:

Man räknar med att Quarton har ca 220 rader, som inte finns med i folion, medan First Folio har ca 85 rader, som inte finns i Quarton.

Är den ena versionen mer rätt än den andra? Den frågan är omöjlig att svara på. Däremot är det ingen tvekan om att First Folio är den version, som är mest lik den Hamlet som spelas på scener över hela världen i dag.

Experter anser att Quarton är mer litterär, medan First Folio anses vara av mer scenisk karaktär. Men det är ingen tvekan om att båda dessa versioner lett fram till "Vår Hamlet".

Shakespeare-experten A.W. Verity anser att Shakespeare skrev Hamlet huvudsakligen under år 1602.

Det är troligt att William Shakespeare kom i kontakt med Saxo Grammaticus Hamlet-legend via den franske författaren Belleforests Histoires Tragiques från 1570. Forskarna tror att Belleforests verk mycket tidigt översattes till engelska, troligen mycket tidigare än den kända versionen The Historie of Hamblet från 1608.

Unik djuplodning Alla seriösa forskare är medvetna om att Shakespeare inspirerades av en rad föregångare, men att hans Hamlet ändå är hans egen, unik i sin utmejsling av karaktärerna, unik i sin djuplodning av det mänskliga sinnet och unik i sin geniala sceniska framställning. Den store franske dramatikern Molière sade frankt på sin tid: "Je prends mon bien où je le trouve." (Jag tar det allra bästa, där jag finner det). Den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson hävdade: "The greatest genius is the most indebted man." (Det största geniet är den mest skuldsatte mannen).

En målning från en föreställning av Twelfth Night, Trettondagsafton, år 1600, på gården till ett värdshus.

Man ska också komma ihåg att William Shakespeare också skapat nya gestalter i sitt drama. Rollgestalter som Laertes och Fortinbras, exempelvis, är helt och hållet Shakespeares uppfinningar.

Är det ett evigt tema som i Shakespeares känsliga händer förvandlats till detta stora universella drama? Det anses att Saxo Grammaticus inspirerats av "den galne" Lucius Junius Brutus (död 509 f.Kr., ej att förväxla med Caesars baneman). Denne Brutus är enligt antikens historieskrivning mannen bakom monarkins fall och republikens grundande i Rom. Brutus lär ha varit systerson till den siste kungen, Tarquinius Superbus.

Brutus lär ha spelat efterbliven (därav öknamnet "Brutus den efterblivne") för att undkomma kungens förföljelser, varefter han ställde sig i spetsen för upproret.

Det finns de som menar att Lucius Junius Brutus aldrig existerat och det finns de som menar att han visserligen existerat, men att hans historiska roll överdrivits. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan det mycket väl vara så att det är detta eviga revansch- eller hämndetema som lever vidare i dagens Hamlet-föreställningar på scener över hela världen.

Det tycks också vara så att en samtida till William Shakespeare, Thomas Kyd, skrev ett Hamlet-drama, som Shakespeare, enligt vissa uppgifter, var medförfattare till innan han skrev sin egen version. Man bör också vara medveten om att den stränga syn på upphovsrätt som råder i dag var helt okänd på William Shakespeares tid.

Men inte nog med det - Kyd skrev också ett bloddrypande drama, The Spanish Tragedy, som också torde ha varit en stark inspirationskälla till Shakespeares Hamlet. Där finns många av de karakteristiska drag som vi finner hos dagens Hamlet - hämndmotivet och ett starkt inslag av övernaturliga element.

Men The Spanish Tragedy var ett drama av betydligt blodtörstigare slag än Hamlet. Kyds ruggiga drama tilltalade publiken under den elizabethanska tiden och gjorde en pyramidal succé några år innan Shakespeares Hamlet dök upp på scenen.

Shakespeareforskaren A.W. Verity menar att Thomas Kyd har haft ett avgörande inflytande på William Shakespeares version av Hamlet. Det spöke som figurerar i Shakespeares Hamlet tycks vara direkt hämtat ur Thomas Kyds tidiga Hamletversion.

Men man ska inte glömma att humorn, spiritualiteten, uppfinningsrikedomen, den starka intrigen, intensiteten - ja, begåvningen som man finner i dramat - den är William Shakespeares egen.

Lokalfärgen och den genuina atmosfären, som ger en trovärdig bild av den tidens Italien, Skottland och Danmark i Shakespeares dramer har fått en del forskare att misstänka att Shakespeare besökt dessa länder - men det är inte troligt.

Allt tyder på att det är William Shakespeares skapande fantasi, inspirerad av vänner som besökt platserna som hjälpt honom med den lokala färgsättningen.

Det är helt klart att Shakespeare hade skådespelarvänner - bl.a. George Bryan, William Kemp och Thomas Pope, som turnerat i Danmark. Bryan och Pope nämns f.ö. som skådespelare i First Folio.

Det avlägsna Danmark var inte särskilt bekant i den tidens England och Shakespeare betecknade landet som "en av de värsta fängelsehålorna i världen" i sin första version av Hamlet. Men när den nye kungen, James VI, hämtade hem prinsessan Anne av Danmark för att bli hans drottning i England drabbades Shakespeare av kalla fötter.

Passagen om Danmark som en fängelsehåla ströks i Quarto-versionen 1604.

En rad namn i Hamlet är helt korrekt hämtade från dåtidens Danmark. Rosencrantz är den engelska varianten av det gamla danska högadliga namnet Rosenkrantz. En dansk ambassadör med det namnet placerades i England just vid James VI:s trontillträde.

Guildenstern är engelska för ett annat högadligt danskt familjenamn, Gyldenstierne, som hade förgreningar i den danska regeringen på den tiden.

Det är naturligtvis inte heller någon tillfällighet att Hamlet och Horatius var studenter i Wittenberg, det lutherska universitet som favoriserades av den tidens danska studenter.

När man hamrar på pukan i Hamlet är det också en typisk dansk sed som skildras. Puka figurerar inte i något annat skådespel av William Shakespeare, som visar sin storhet i denna, för sin tid, unika kombination av trogen lokalfärg, stark karaktärsteckning och genialt dramatisk intrig.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN