När the Lord Chamberlain´s Men döptes om till the King´s Men var det ingen tom hederstitel. Precis som sin företrädare var James VI mycket teaterintresserad och han tog nu teatergruppen under sina vingars skugga. Det innebar att de fick ett försprång före de andra teatergrupperna och en särställning vid hovet.

William Shakespeare blev utsedd till kammarherre vid hovet och fick rätt att ikläda sig livré med lila halsduk vid den nye kungens kröning. Men ett utbrott av pesten satte käppar i hjulet för festligheterna och det blev inget av med paraderandet i högtidsdräkt för the King´s Men den här gången. Men James VI:s tronbestigning kom att innebära ett kraftigt ekonomiskt och socialt uppsving för hela teaterskrået. Under Elizabeths regering hade the Lord Chamberlain´s Men spelat tre gånger inför hovet. När William Shakespeare dog 1616 hade the King´s Men spelat inte mindre än 187 gånger inför kungen och hans hov. Dessutom betalade kungen dubbelt så mycket för föreställningarna som drottningen och det spelade en stor roll eftersom teatergruppen kunde spela vid hovet när teatrarna var stängda på grund av pesten. William Shakespeare var nu i 40-årsåldern och han var inte samma glada gamäng och dryckesbroder som tidigare. Han plågades av sonen Hamnets och faderns död. Man bör också minnas att 40 år var en relativt hög ålder på den tiden i ett London, som ofta hemsöktes av epidemier och av pesten. Det var också en luttrad och något livstrött man, som nu vände sig bort från ungdomsårens glättiga och upptågsrika komedier. Sexuell svartsjuka Det betydde förstås inte att hans skaparkraft var bruten - tvärtom. Nu kom han att skriva några av sina främsta stora tragedier, Othello, King Lear, Macbeth. Ett tema som han ofta återkom till var sexuell svartsjuka och hans mästerliga sätt att skildra detta trauma tyder på, menar litteraturforskarna, att det var självupplevt.

James VI av Skottland blev James I av England och Shakespeare hörde nu till the King´s Men. William Shakespeares välgörare, drottning Elizabeth I på det s.k. Armada-porträttet av Marcus Geeraerts d.y. från 1588.

Den store kritikern och analytikern A.C. Bradley ansåg att King Lear var det absolut främsta som Shakespeare skapat. Samtidigt menade han att "det inte var den bästa pjäsen, eftersom den var alldeles för överväldigande för scenen".

Bradley ställde King Lear vid sidan om mästerverk som exempelvis Dantes Divina Comedia.

Shakespeare levde under en dramatisk tid där livet ständigt stod på spel och död och uppror hela tiden hotade. En tid som naturligtvis kunde inspirera fantasin hos en kreativ känslomänniska och diktare. Han fick bl.a. uppleva "the Gunpowder Plot" den 5 november 1605.

Det är ord som ringer i öronen på många av oss sedan skoltiden och "Guy Fawkes Day" firas - om man nu ska använda det uttrycket - än i dag i London.

William Shakespeare fick alltså uppleva det i verkligheten och det var ett attentat, som, om det lyckats, hade kunnat ändra Englands historia.

Det var en katolsk sammansvärjning, som togs på bar gärning i källaren när de försökte spränga Palace of Westminster i luften när kungen öppnade parlamentet. Det var ytterst nära att man lyckades i försöken att döda kungen, men en av de sammansvurna, som skulle ha bränt upp ett brev, valde att skvallra i stället.

Kungen som ständigt fruktade för sitt liv var skoningslös mot förrädarna. Den verklige ledaren, Robert Catesby, sköts ned på fläcken och Guy Fawkes torterades så svårt att han efter en rättegång måste hjälpas uppför trapporna till schavotten för att hängas och slitas i stycken.

Shakespeare brukade rida hem till Stratford en gång om året. Från ca 1605 bekymrade han sig särskilt för sina döttrar, som ju nu var giftasvuxna. Susanna kurtiserades redan av en läkare i Stratford, dr John Hall, som också blev hennes make och en otroligt omtyckt och engagerad läkare i staden.

Judith var mer nyckfull och flirtig av sig och fadern oroade sig extra mycket för hennes framtid.

Enligt legenden hade William Shakespeare själv en del fuffens för sig på ridturerna mellan London och Stratford, som tog flera dagar från hans skapande.

William Shakespeare var vid den här tiden en så välbärgad man att han inte hade behövt lyfta ett finger för sin försörjning. Men han var en konstnär, som inte kunde slita sig från skrivandet. Det var hans kall och hans liv.

Samtidigt intygar samtida vittnen att han aldrig hade en tanke på att han skrev för eftervärlden. Det var ju också huvudsakligen efter hans död som hans verk trycktes.

Under ridturerna brukade Shakespeare alltid stanna till på samma värdshus i Oxford, the Bull. Värdshuset finns för resten kvar än i dag med namnet the Crown. Värdparet var John och Jeanette Davenant, som han kände väl från London där de drev en framgångsrik vinimport. Paret Davenant var också stora teaterälskare och ständiga besökare på the Globe.

Jeanette Davenant hade fött sex barn i London och alla hade dött tidigt. Paret fick rådet att söka sig bort från det ohälsosamma London och hamnade så i Oxford. Nu födde Jeanette ytterligare sju barn, som alla upplevde vuxen ålder.

Jeanette var enligt samtida vittnen en mycket vacker kvinna och dessutom "klok, spirituell och angenäm att konversera".

Det sägs att William Shakespeare blev kär i Jeanette Davenant och också gjorde henne med barn. Vad som dock står utom allt tvivel är att Shakespeare blev gudfar åt deras son, William Davenant.

Denne gudson hävdade verkligen senare i livet att han var son till William Shakespeare. Det är inte alls omöjligt att det var sant. William Davenant var den ende av sina många syskon, som visade konstnärliga anlag. Han blev en framstående diktare och dramatiker, som adlades för sina bedrifter 1643 och sir William Davenant kan ha ärvt sin talang från William Shakespeare.

Ett intressant faktum är att Shakespeare vid den här tiden skrev sin pjäs Antonius och Cleopatra och fastslog Cleopatras ålder vid självmordet till 38 år - exakt samma som Jeanette Davenant.

Sir William Davenant var också teatermanager och producent. Han grundade två så berömda teatrar som Covent Garden och Drury Lane och var den förste som introducerade kvinnliga skådespelare på den engelska scenen.

William Shakespeares utveckling som dramatiker och inriktning på de stora tragedierna innebar också att han sökte ett nytt forum för sin konst.

The King´s Men tog över Blackfriars Theatre och fick nu en teater med tak för 700 sittande åskådare, vilket innebar att man kunde höja biljettpriserna. Dessutom förlängde man teatersäsongen eftersom man nu kunde spela även på vintern.

Den nya teatern, som lystes upp av vaxljus, blev en stor inspirationskälla för Shakespeare.

Det sista verk som såg Shakespeare som ensam författare var The Tempest, Stormen, 1611.

När Shakespeare återvände till Stratford för att, efter 30 år i London, för första gången uppträda som familjefar var hans hustru Anne över 50 år. Susanna hade lämnat det ståtliga New Place och bodde alldeles i närheten med sin doktor och en liten dotter. Judith bodde fortfarande hemma.

Det var sällan någon i familjen vågade nämna namnet på sonen Hamnet, som dött så ung. William Shakespeare rördes till tårar vid minnet och vädjade:

Under sina sista år fick Shakespeare i Stratford uppleva hur hans älskade the Globe brann ned till grunden i London. En gnista från en kanon satte fyr på halmtaket (the Globe var endast delvis täckt av tak) och teatern brann ned på en timme.

Ingen människa skadades. Enligt ett ögonvittne var den allvarligaste incidenten en brand i baken på en teaterbesökare. En bänkgranne lyckades släcka branden genom att hälla ett stop öl över mannen, som annars riskerade att bli kokt.

Ögonvittnet var den kände diplomaten sir Henry Wotton, ambassadör i Venedig, som fällde de bevingade orden om sitt yrkesskrå:

50 år efter Shakespeares död brann dessutom nästan hela London upp i the Great Fire 1666, ett år efter den stora pestens härjningar, och efter den branden skulle skalden knappt ha känt igen sitt London. Elden rasade i fem dagar och förstörde 13.000 hus i den metropol, där, trots allt, bara 160.000 människor bodde på den tiden. The Tower låg precis utom räckhåll för elden, London Bridge klarade sig, men många av byggnaderna på bron brann upp, St Paul´s Cathedral blev en ruinhög.

Den geniale arkitekten Sir Christopher Wren (1632-1723) fick i uppdrag att återuppbygga den medeltida katedralen, men domprosten och domkapitlet, snåla och konservativa, hade ingen förståelse för geniets idéer. Wrens stora modell från 1672 kan i dag ses i kryptan och en något modifierad ritning godkändes 1675.

Den envise Wren fick till slut gehör för sina tankegångar och det är tack vare honom vi i dag kan njuta av katedralens arkitektur.

Christopher Wren har kallts för Londons byggmästare nr 1 och han hade ansvaret för återuppbyggnaden av 52 kyrkor i City efter the Great Fire.

Shakespeare ägnade uppenbarligen de sista åren av sitt liv åt att odla sin trädgård. Trädgårdskonsten var mycket omhuldad och avancerad redan på hans tid och New Place lär ha ståtat med en trädgård som var berömd i grannskapet.

En baronet i Buckinghamshire instruerade 15 år efter skaldens död en av sina mannar att försöka komma över några av de vackraste skotten på förra årets vinrankor i New Place.

I trädgården fanns också ett pampigt mullbärsträd, som Shakespeare själv lär ha planterat. När det trädet sågades ned på 1700-talet var det massor av souvenirjägare som kapade åt sig "godbitar" från Shakespeares träd. Så skalden lever vidare inte bara på tiljorna - utan också i några engelska salonger.

Ben Jonson (1572-1637) var Shakespeares vän och en av samtidens stora författare.

Spottade inte i glaset William Shakespeares hälsa vacklade under de sista åren i Stratford. När dottern Judith gifte sig dök de gamla vännerna Ben Jonson och Michael Drayton upp från London. Det blev ett glatt återseende och de tre vännerna spottade inte i glaset. Efter att ha pokulerat i ett överhettat krogrum följde Shakespeare sina vänner ut i den kalla aprilnatten utan hatt och rock, trots att man varnade honom. Shakespeare ådrog sig lunginflammation och hans svärson, doktorn, kunde inte rädda honom till livet. Skalden dog inom några dagar. I sitt testamente, som han skrivit i god tid, fördelar han sina tillgångar till familjen. En mening i testamentet torde vara unik i litteraturhistorien och har förbryllat forskarna. Shakespeare deklarerar att hans hustru Anne ska ha "den näst bästa sängen". De gamla vännerna John Heminges, Richard Burbage och Henry Condell tilldelas små summor för inköp av minnesringar.

Det framgår klart av testamentet vilket Shakespeare ansåg vara viktigast; att bibehålla lejonparten av hans stora egendomar. Därför ägnar han också extra omsorg åt sin äldsta dotter, favoriten Susanna, gift med Stratforddoktorn John Hall.

Men Shakespeares omsorger i det fallet var förgäves. Susanna födde ingen pojke och före seklets slut var släkten Shakespeare utplånad.

Shakespeare nämner inte ett ord om sina pjäser i testamentet - de fanns ju knappt i tryck.

Nu tillhör de oss alla.

William Shakespeare dog vid 52 års ålder på sin födelsedag, den 23 april 1616. Skalden ligger begravd i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon.

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN