År 1597 var The Lord Chamberlain´s Men sedan några år tillbaka Londons ledande teatergrupp. Gruppen leddes fortfarande av James Burbage, mannen som först tog hand om Shakespeare då han kom till London. Engagerade i teatergruppen var också Burbages söner, Richard Burbage, den store skådespelaren och Cuthbert Burbage, inte helt lyckad ekonom.

William Shakespeare var aktör, ledande pjäsförfattare och delägare i The Lord Chamberlain´s Men, som huserade i Theatre, som ju var den första regelrätta teaterbyggnad som byggts i världen.

Men under hösten 1596 hotades den framgångsrika teatergruppens existens. James Burbage hade ett arrendekontrakt på marken, som gick ut den 13 april 1597. The landlord, markägaren Giles Alleyn, drog åt tumskruvarna hårt och chockhöjde arrendesumman.

En knivig juridisk situation uppstod eftersom James Burbage ägde byggnaden och Giles Alleyn marken. Till slut gick Burbage med på en arrendehyra som var nästan dubbelt så hög som tidigare, men då slog Alleyn till med ett nytt schackdrag. Han ville ha inskrivet i kontraktet att han efter fem år hade rätt att bygga om teatern "till ett bättre ändamål".

Det kunde naturligtvis inte Burbage acceptera.

James Burbage var en kreativ man, som nu fann en ny lösning, ett gammalt kloster i Blackfriars på norra sidan av Themsen, som skulle kunna bli ett utmärkt teaterhus. Men de välbärgade invånarna i Blackfriars lade in en protest till Privy Counsil. De ansåg att en teater med sin brokiga och folkliga publik skulle förstöra deras fina högreståndsmiljö.

Mitt under detta juridiska bråk segnade James Burbage ned död i januari 1597. De senaste månadernas oro och press hade blivit för mycket för honom.

En snilleblixt Sönerna Richard och Cuthbert Burbage fortsatte nu förhandlingarna med Giles Alleyn, som drog ut ända till 1598. Giles Alleyn, som kände att han hade bröderna på gaffeln, ställde omöjliga villkor och drog sig slutligen tillbaka till sitt lantställe med orden: "Jag kan tänka mig att riva ned Theatre och använda timret till något bättre ändamål". Han skulle aldrig ha fällt dessa ord, för de ledde till att bröderna Burbage fick en snilleblixt. Det var ju trots allt The Lord Chamberlain´s Men som ägde själva byggnaden, så varför inte...? Säkerligen var även William Shakespeare med när bröderna Burbage i spetsen för en grupp på tolv snickare under ledning av chefssnickaren Peter Street smög sig ned till Theatre i Shoreditch i skydd av mörkret.

Globe Theatre på Bankside på en målning från 1612. Teatern kom till efter en fräck nattlig kupp.

De hade bara några nattliga timmar på sig att genomföra sin kupp, men det räckte. Med stor varsamhet plockade snickarna ned teaterhuset, planka för planka. Sedan skeppades hela teatern med färja över till norra sidan av Themsen, där The Lord Chamberlain´s Men hade hittat en tomt i St Saviour´s Parish.

När solen gick upp den 29 december 1598 upptäckte förvånade Londonbor att Theatre var borta. Däremot låg en rejäl brädhög på andra sidan av Themsen. En brädhög som sex månader senare invigdes som den finaste och mest välutrustade teaterbyggnad som världen dittills hade skådat, The Globe.

Det var för The Globe som Shakespeare 1600-1601 skrev sitt främsta mästerverk, Hamlet. Det skrevs mitt under den elizabethanska guldåldern och Shakespeare påverkades säkerligen också av spekulationerna kring jungfrudrottningen Elizabeths arvtagare. Det talades allmänt om att hon skulle efterträdas av den skotske kung James, som var gift med den danska prinsessan Anne, som var katolik.

Danmark var alltså på allas läppar under den här tiden och det var säkerligen därför som Shakespeare kom att förlägga handlingen i Hamlet till Helsingör.

Shakespeare har i flera fall använt sin samtid som en gruva att ösa ur. Den berömda scenen med clownen Yoricks dödsskalle är Shakespeares sätt att hylla sin döde vän, den geniale komediaktören och clownen Dick Tarleton, som bar honom på ryggen när han var liten pojke.

En av de äldsta och mest trovärdiga oljemålningar av William Shakespeare som finns bevarade. Troligen prydde målningen den framgångsrike förläggaren Jacob Tonsons affärshus.

Sörjde sonen djupt Forskarna menar också att namnet Hamlet kommer från Shakespeares egen son Hamnet, som dog i unga år. Med föräldrarnas Warwickshire-dialekt torde Hamnet helt enkelt ha uttalats "Hamblet" och det rör sig alltså om samma namn. Hamnet, tvillingbror tilll Judith och Shakespeares enda manlige arvtagare, begravdes den 11 augusti 1596 efter att ha avlidit vid bara 11 års ålder. William Shakespeare sörjde sin son djupt. Det var inte ofta han besökte Stratford under tiden i London, men vi kan vara säkra på att han bevistade sonens begravning. Vad gäller Ophelias roll så föll hon från en klippa i Ur-Hamlet. Men William Shakespeare har uppenbarligen inspirerats av en tragisk händelse i verkligheten, när han skapade sin Ophelias dödsscen. Han mindes ett pilträd vid sluttningen mot en bäck där en ung flicka, Katharine, drunknade under hans barndom. Hamlets fader, som spökar i den berömda scenen, är ett rörande porträtt av Shakespeares egen far, John Shakespeare, som när pjäsen skrevs hade nått 70-årsåldern, vilket var en mycket hög ålder på den tiden, och nu var en bruten man som stod på tröskeln till döden.

Detta var också den roll som Shakespeare själv lär ha kreerat vid originaluppsättningen av Hamlet på The Globe.

Vem som spelade Hamlet? - givetvis den store oförliknelige Richard Burbage.

William Shakespeare var en stor man i London och hans rykte hade förstås nått Stratford, där det också kastade glans över pappa, John Shakespeare, den forne handskmakaren och borgmästaren, som på äldre dagar drabbats av stora ekonomiska problem och en aning skamfilat anseende. Han hade bland annat förfallit till ocker och även dömts för brottet.

Shakespeare glömde inte sina gamla föräldrar utan såg till att deras sista dagar blev fridfulla och trygga och att de fick en ståndsmässig bostad. Han köpte också själv det mest exklusiva huset i Stratford, New Place, dit han med tiden skulle dra sig tillbaka.

Shakespeares köp av New Place var ett verkligt fynd, men det skulle få ett tragiskt efterspel. New Place var ett ståtligt palatsliknande hus med tio rum, två trädgårdar, två fruktträdgårdar och två lador. Det var byggt redan 1490, men i utmärkt skick efter en renovering.

William Shakespeare köpte New Place för 60 pund av William Underhill, vilket tydligen var ett underpris.

Det var en så god affär att Underhills son gav sin far ett dödligt gift. Sonen hängdes i Warwick.

Flera av de pjäser som William Shakespeare skrev för The Lord Chamberlain´s Men vittnar om hans enorma beläsenhet. Han var hemma i sin tids världslitteratur och han hämtade mycket även från antikens litteratur.

Stal han helt enkelt? Ja, visst gjorde han det!

Sä här uttryckte sig en senare tiders Nobelpristagare, poeten T.S. Eliot apropå Shakespeare:

Vi behöver ju inte tveka om till vilken kategori Eliot räknar Shakespeare.

William Shakespeare använde sina rika källor som stoff, som han med subtila medel omskapade till stor odödlig poesi. Han skapade karaktärer så starka att de lever genom alla tider. Deras problem är våra problem. Deras ondska är vår ondska. Deras godhet är vår godhet.

Det mesta som skrevs under den här tiden är bortglömt eller har - i bästa fall - begåvats med ett lager av tidens damm. Det gäller aldrig Shakespeares dramer.

Den främste av Shakespeares samtida, vid sidan om Christopher Marlowe som dog så ung, var Ben Jonson (1572-1637), åtta år yngre än Shakespeare. Ben Jonson var en skicklig dramatiker och han blev en allvarlig konkurrent till Shakespeare - men också en nära vän.

Ben Jonson var, i likhet med Shakespeare, inte universitetsutbildad, men han hade fått en god klassisk bildning vid Westminster School. Ben Jonson var en kraftfull och temperamentsfull man och inte ett dugg diplomatisk, till skillnad från Shakespeare.

Jonson rivstartade med en satir vid namn The Isle of Dogs, där han tog heder och ära av de styrande i London, som han kallade baktalande, upproriska och syndiga.

Resultatet blev katastrofalt!

Ben Jonson kastades i fängelse och The Lord Mayor hotade att riva alla teatrar, däribland de ärevördiga the Theatre och the Curtain. Rivningen blev lyckligtvis aldrig av, men när Ben Jonson slapp ut ur fängelset var han inte särskilt populär bland stadens skådespelare.

Det var ytterst nära att han tog levebrödet från dem.

Ben Jonson var katolik, men konverterade senare till Anglikanska kyrkan. Han hade dödat en man och hans ena tumme hade stämplats med ett T för Tyburn. I teaterkretsar ansågs det som en förmildrande omständighet att han dödat sin antagonist under ett "juste slagsmål efter en diskussion om teaterspörsmål".

William Shakespeare blev god vän och dryckesbroder med Ben Jonson. Shakespeare var en stor man i flera avseenden och inte rädd för konkurrens.

Tvärtom såg han till att Jonson, vars begåvning han tidigt insåg, knöts till The Lord Chamberlain´s Men, där man året efter, 1598, satte upp Jonsons komedi Every Man in His Humour för första gången. William Shakespeare själv sågs i en av rollerna.

Ben Jonson gjorde sin största insats som författare av komedier som den ovan nämnda samt The Alchemist (1610) och Bartholomew Fair (1614).

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN