William Shakespeare föddes i Stratford-upon-Avon en aprildag år 1564. Traditionen säger att det var den 23 april.

Båda föräldrarna till den pojke som skulle bli världens främste dramatiker var analfabeter, vilket inte var någon ovanlighet på den här tiden. Pappa John blev en mycket framstående borgare i staden, periodvis borgmästare, men han lärde sig aldrig skriva utan undertecknade alla dokument med ett bomärke, ett kors och en passare, som skulle symbolisera hans yrke som handskmakare. John Shakespeare kom från en liten by, där det inte fanns någon skola. Mamma Mary lärde sig heller aldrig vare sig att läsa eller skriva. Hon undertecknade också alla viktiga handlingar med ett kors. Sonen William var mer lyckosam eftersom the King´s New School hade upprättats i Stratford med en rigoröst reglerad elizabethansk grammar school (läroverk).

I det här huset i Stratford-upon-Avon föddes William Shakespeare en aprildag 1564. Akvarellen utfördes av Phoebe Dighton 1834 och är en av de absolut tidigaste avbildningarna av författarens födelsehus.

Under årens lopp har det ändå dykt upp teorier om att William Shakespeare inte heller kunde läsa eller skriva. Hans framgång, redan under hans livstid, var så stor att kommande generationer hade svårt att tro att en person från så pass enkla förhållanden kunde prestera dessa stordåd.

William Shakespeare

Det är givetvis en myt, men då och då fick den fotfäste hos vissa grupper. De s.k. baconisterna påstod under mitten av 1700-talet att en obskyr skådespelare från landsorten inte kunde ligga bakom skådespelen. De hävdade att den uppburne och högt bildade filosofen Francis Bacon var författaren till de dramer man trodde var Shakespeares. Voltaire hörde också till Shakespeares belackare, även om han aldrig hävdade att någon annan författare låg bakom verken. Voltaire försökte översätta Shakespeare till franska på 1700-talet med klent resultat. Shakespeare - en barbar Fransmännen ansåg Shakespeare rå och okultiverad och Voltaire själv stämde in i kören, som kallade engelsmannen för "barbar". Det är bevisligen sant att William Shakespeare inte var universitetsutbildad; det är i stort sett det enda man säkert vet om hans skolutbildning.

Shakespeares samtida och vän, dramatikern Ben Jonson, uttryckte också viss kritik mot honom med orden: "A man of small latin and less greek."

När Ben Jonson hävdar att vännen inte kunde mycket latin och ännu mindre grekiska, så har han sig själv som måttstock. Ben Jonson var mycket framstående på dessa områden, men hans ord vittnar ju om att Shakespeare - till skillnad mot de flesta av dagens människor - ändå kunde en del både latin och grekiska.

I ett av Shakespeares sista dramer, The Tempest (1611; Stormen) visar han att han är inspirerad av Ovidius´ Metamorphoses. Den romerske skalden Publius Ovidius Naso (43 f. Kr - 17 el. 18 e. Kr.) var hans kanske mest älskade klassiska poet. Uppenbarligen har han redan under skolåren blivit väl förtrogen med Ovidius.

John Shakespeares far var arrendebonde utanför Stratford och John övertog arendet efter fadern, men flyttade snart in till staden, där han alltså etablerade sig som en framgångsrik handskmakare. John Shakespeare gifte sig med Mary Arden, som var dotter till den godsägare som hans far hade arrenderat av.

Hennes far, Robert Arden, hade nyligen dött och i sitt testamente fastslagit att Mary, hans yngsta dotter, skulle få Arden-egendomen i Wilmcote "och skörden på marken, sådd och plöjd som den är."

Temat med yngsta dottern som favorit tog Shakespeare långt senare upp i sitt drama Kung Lear.

Det var alltså ingen dålig hemgift som Mary Arden förde med sig i boet och de unga tu fick en god start i livet.

Mary födde totalt åtta barn och William var nummer tre. Han var dock den förste som överlevde barndomen.

Det var för resten en ren tillfällighet att William överlevde och att vi begåvades med denna sällsamma litterära skatt. William var inte ens tre månader gammal när Stratford härjades av en fasansfull pest, som krävde många offer.

200 personer - en sjundedel av invånarna i den lilla staden - dog i pesten, som nått Stratford från London via luffare och kringvandrande handelsmän.

I första hand var det småbarn och gamlingar som dukade under för pesten, men William förskonades alltså.

I grammar school fick lille William lära sig latin genom att översätta passager från Genève-bibeln. Och det var i grammar school som Shakespeares intresse för Vergilius, Horatius och Ovidius väcktes.

Forskarna menar att William Shakespeare torde ha lämnat grammar school väl så kvalificerad i latin som en dagens latinstudent.

Det är däremot helt klart att William Shakespeare inte fortsatte studera vid något universitet.

Hans universitet var själva livet och det skulle ju visa sig räcka långt.

Mycket tyder på att det fanns ett gryende intresse för skådespelarkonsten hos Williams far. Som stadens borgmästare och även dess censor (censor eller sededomare) var det John Shakespeare som 1569, då sonen bara var 5 år, gav sitt tillstånd till att the Queen´s Players fick uppträda i Guild Hall i Stratford som första teatergrupp i staden.

Kanske satt femåringen vid pappas sida för första gången trollbunden av det som skulle bli hans liv.

Det är också sannolikt att, som seden bjöd, borgmästaren och hans familj kunde få avnjuta en privat föreställning i sitt hem.

Under William Shakespeares uppväxtår skulle the Queen´s Men följas av en rad andra grupper, som besökte Stratford på sina turnéer: Leicester´s, Stafford´s, Strange´s, Derby´s, Berkeley´s, Oxford´s, Chando´s, Warwick´s och Worcester´s.

Totalt rörde det sig om närmare 20 besök i den lilla staden under den här tiden.

Lille William hade ett tufft program i grammar school. Undervisningen inleddes 6 på morgonen och höll på till 6 på kvällen, sex dagar i veckan, varenda vecka hela året förutom helgdagar.

Klockan 11 på dagen hade man en tvåtimmars paus för lunch.

Varje skoldag inleddes och avslutades med en protestantisk andaktsövning.

För den som ville göra sig gällande i samhället under drottning Elizabeth var det tvunget att vara protestant; katolikerna förföljdes skoningslöst.

John Shakespeare var i själ och hjärta katolik, men tvingades dölja detta faktum. Han gömde sitt katolska testamente på vinden i sitt hus på Henley Street.

Det var en farofylld tid att leva i för en katolik. Det visar inte minst den här domen som avkunnades av the Queen´s Lord Chief Justice mot en papist:

William Shakespeare var länge i det fördolda katolik, men under senare år stod det helt klart att han anslöt sig till katolicismen. Han dog som papist, katolik.

De enda absolut säkra och dokumenterade milstolparna i William Shakespeares tidiga liv är dessa:

Dopet 1564.
Giftermålet med Anne Hathaway 1582.
Barnens födelse 1583-85.
Första framträdandet som författare i London, 1592.

Den 27 november 1582 utfärdades äktenskapslicens för Anne Hathaway och William Shakespeare. Anne var 26 år och kom från en gård utanför Stratford, William var endast 18 år. Paret fick en dotter, Susanna, sex månader senare och två år senare tvillingar, en pojke, Hamnet, och en flicka, Judith.

Det har spekulerats mycket om Shakespeares äktenskap mot bakgrund av att hustrun och barnen blev kvar i Stratford, medan han själv gjorde karriär i London. Man vet att William Shakespeare var en stor kvinnokarl och att han hade en annan stor förälskelse under den här tiden, Anne Whateley. När hon också börjar tala om äktenskap drar den unge William öronen åt sig och bryter förbindelsen.

Han hade ju blivit mer eller mindre tvingad in i äktenskap med Anne Hathaway, därför att han gjort henne med barn. Han ville inte hamna i samma situation en gång till.

Det står dock helt klart att William Shakespeare inte klippte av banden till familjen och till Stratford under London-tiden. Redan som 30-åring, då han skapat sig en stabil plattform i Londons teatervärld, placerade han kapital i staden och 1597 köpte han stadens näst största hus, New Place, som han inredde till bostad åt hustrun och barnen.

Allt tyder alltså på att han hela tiden hade för avsikt att återvända till Stratford och uppgifter tyder också på att han verkligen gjorde det 1611.

Man vet inte helt säkert när William Shakespeare gav sig av till London för gott, men det finns en teori som omfattas av många forskare. 1587 gästades Stratford av dåtidens ledande teatergrupp, the Queen´s Men, som hade handplockats för drottning Elizabeth fyra år tidigare. Den stora stjärnan var clownen Richard Tarleton, verklighetens förebild till Yorick, vars dödskalle dyker upp i en scen i Hamlet.

Innan gruppen nådde Stratford spelade man den 13 juni i det närbelägna Thame, där ett fylleslagsmål utspelades en kväll på krogen White Hound. En av skådespelarna, William Knell, drog sitt svärd och trängde in kollegan John Towne i ett hörn. Towne drog då sitt vapen och stötte det in i halsen på Knell, som dog på platsen inom en halvtimme.

Towne försvarade sig med att han handlat i självförsvar och friades av den lokale domaren. Skådespelaren benådades också slutligen av drottning Elizabeth i egen hög person.

Knells änka gifte om sig inom ett år med John Heminges, en annan skådespelare, som skulle bli nära vän till William Shakespeare i London och också en av utgivarna bakom den s.k. First Folio av Shakespeares samlade pjäser.

Några dagar efter dödsdramat i Thame dök the Queen´s Men upp i Stratford och det fattades alltså en skådespelare.

William Shakespeare var nu 23 år gammal, en fattig familjeförsörjare på jakt efter arbete och synnerligen äventyrslysten. Många litteraturforskare är övertygade om att Shakespeare fick den vakanta platsen hos the Queen´s Men och att han på så sätt hamnade i det London, som länge lockat honom.

Att William Shakespeare var känd som en notorisk tjuvskytt, ofta på flykt från arga godsägare, kan ju också ha spelat en viss roll i hans beslut att lämna Stratford.

Forskaren Caroline Spurgeon har dessutom hävdat att William Shakespeare var en synnerligen välbyggd och smärt man, smidig, livlig med vaken blick och snabb koordinationsförmåga. Hon menar också att hans beskrivning av en simmare i The Tempest tyder på att han visste exakt vad han talade om och förmodligen själv var en skicklig simmare.

Efter tiden i London (se artiklar här intill) tillbringade skalden sina sista fem år i Stratford. Han gick bort den 23 april 1616, blott 52 år gammal, och hade dessförinnan skrivit sitt testamente. I testamentet fördelade han sina jordiska ägodelar till sina anhöriga, men nämner inte ett ord om sina litterära skatter.

Förklaringen är enkel - de tillhörde inte honom!

De litterära verken - som med tiden kom att bli vår gemensamma skatt - ägdes på den tiden av teatrarna och förläggarna. Detta var långt innan man ens andades om författarnas upphovsrätt.

De flesta av Shakespeares dramer var dessutom otryckta vid hans död. Först 1623 kom en samlad upplaga, den s.k. Första folion. Det var två gamla skådespelarkolleger, John Heminges och Henry Condell, som såg till att Första folion trycktes.

Författarkollegan Ben Jonson skrev ett vackert företal där han med sina bevingade ord ursäktade det faktum att Shakespeare inte, i likhet med andra stora skalder, fått sitt sista vilorum i Westminster Abbey:

"He was not of an age, but for all time!" (ung. Han tillhörde ingen tidsålder, utan evinnerliga tider)

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN