Ödet ville att William Shakespeare kom till London i precis rätt tid. Bara några år innan den beryktade tjuvskytten från Stratford dök upp i storstaden hade år 1576 världens första teater skapats av skådespelaren James Burbage.

Dessförinnan hade man spelat teater på värdshusens innergårdar: the Bull, the Boar´s Head, the Bel Savage, the Red Lion m.fl.

James Burbage skapade teaterhistoria genom att komma på den geniala idén att man kunde tjäna pengar på att bygga ett hus speciellt avsett för skådespelen. Det blev den första skräddarsydda byggnaden för skådespel och Burbage döpte sin skapelse till "Theatre". Namnet hade han hämtat från grekiskans theatron.

James Burbage fick ett 21-årigt arrendekontrakt på en ödetomt i Shoreditch nära stadsporten Bishopsgate, ungefär där Liverpool Street Station ligger i dag.

Burbages teater hade just värdshusen som förebild. Åskådarna satt i en cirkel och de mer besuttna hade finare platser uppe i gallerierna. Man kunde köpa mat och dryck medan man njöt av skådespelen.

På taket hängde en flagga med teaterkompaniets symbol, som restes före och under föreställningen. En trumpetare i livré blåste sin fanfar innan skådespelet tog sin början.

Men det var inte bara konventionell teater som spelades på de första teatrarna under Shakespeares tid. Det London som födde skådespelaren och dramatikern Shakespeare var en brusande, smutsig och bullrande storstad, där vagnar och droskor dundrade omkring under ett förfärligt oväsen.

London var också marknadernas stad med en rad olika marknadsplatser för alla sorts varor. Men handelsmän och försäljare höll till överallt - siden- och manufakturförsäljare på London Bridge, pälshandlare på Bridge Row, guldsmeder i Cheapside, specerihandlare i Bucklersbury, järnhandlare på Thames Street, fågelhandlare på Grace Street, o.s.v. i all oändlighet.

Det var också en grym tid där drottning Elizabeth, inte minst, njöt av tuppfäktning och björnhetsning i teaterhusen.

Björnhetsning var något av nationalsport och drottningen lär ha förkunnat att hon uppskattade denna "trevliga och komfortabla rekreation".

Björnen kedjades fast vid en stolpe och sedan hetsade man ett koppel mastiff-hundar på björnen, som var helt chanslös. Pöbeln, då inbegripet drottningen, njöt väldeliga av det fasansfulla bitande, rivande, tuggande och vrålande som uppstod.

Det hade varit något för Djurens vänner "att bita i"...

Men den riktiga teatern frodades under de här åren och bara några månader efter att Theatre öppnats såg ett annat teaterhus dagens ljus alldeles i närheten, the Curtain.

Den här gången var det inte en skådespelare som låg bakom utan en förmögen gentleman vid namn Henry Laneman. Laneman var en mycket respektabel man, men det hindrade inte prästerskapet från att rasa i sina predikstolar.

"Skåda dessa lyxens boningar, monument över slöseri och dårskap!", dundrade Thomas White, kyrkoherde i St Dunstan´s-in-the-West.

Men prästernas raseri kunde inte stoppa teatrarna. The Curtain blev snart ett annex till Theatre och det dröjde inte länge förrän ett tredje teaterhus byggdes, the Rose.

Mannen bakom the Rose, Philip Henslowe, var känd som pantlånare och bordellägare. Han startade the Rose i samarbete med en rik grosshandlare, men det var Henslowe själv som skulle bli sin tids främste teaterimpressario.

Henslowes bokföring har givit eftervärlden ovärderliga uppgifter om datum och platser vad gäller Shakespeares och andra författares skådespel.

När Shakespeare anlände till London fanns bara dessa tre teaterhus, men de skulle snart följas av många fler.

London blev redan på den tiden Europas ledande teaterhuvudstad, dit turister vallfärdade för att roa sig i teaterhusen som, var och en, kunde härbärgera ca 3.000 åskådare. Den tidens London spelade ungefär samma roll som West End gör för teatersugna turister i dag.

Den store Burbage Tidens ledande skådespelare var Ned Alleyn och Richard Burbage, son till James. Edward Alleyn, som han egentligen hette, hade Shakespeare säkerligen sett vid föreställningar i Stratford. Alleyn gifte sig senare med Henslowes styvdotter och blev med tiden en synnerligen rik man. Richard Burbage är väl den skådespelare från den här tiden som är mest känd för eftervärlden. Han var sin tids store idol och en lysande karaktärsskådespelare, som kom att kreera många av de roller som Shakespeare skapade för scenen. Men det var pappa James Burbage som tog unge Shakespeare under sina vingars skugga. William inledde sin karriär som enkel stallknekt, inhoppare och hjälpreda. Särskilt uppskattad blev Shakespeare som stallknekt. Han tog hand om publikens hästar och blev så populär i denna roll att alla ville lämna sina hästar till just honom. Det slutade med att han fick en hel stab av underlydande stallpojkar, som brukade presentera sig med orden: "I am Shakespeare´s boy, Sir!"

James Burbage beredde väg för Shakespeare och hans son Richard Burbage (bilden) blev författarens vän och den förste som spelade Richard III, Hamlet, King Lear, Othello och Macbeth.

Den driftige Shakespeare avancerade snart, blev sufflör, inropare och stand-in för skådespelarna. Han fick också mindre roller och började så smått att skriva pjäser.

Shakespeare insåg ganska snabbt att han inte skulle bli någon riktigt stor skådespelare, men han var en stor tillgång för the Queen´s Players på grund av sin mångsidighet. Eftersom the Queen´s Players ofta uppträdde inför drottningen fick Shakespeare också en ovärderlig rutin och en insikt i vad som roade både majestätet och en ibland kräsen publik, som kunde brista ut i kraftiga buanden om den inte var nöjd.

Detta gällde både den finare publiken uppe i gallerierna och det enkla folket nera på gården i värdshusen och senare teaterhusen.

James Burbage - teaterns skapare - drev sin teater, the Queen´s Men (eller Players) omväxlande vid hovet och i sitt eget teaterhus Theatre. Till hans trupp hörde också den store komediaktören och clownen Richard Tarleton, som William Shakespeare senare skulle frambesvärja på scenen som Yorick i den berömda dödsskallescenen i Hamlet.

Mycket tidigt spelade the Queen´s Men en ur-Hamlet, The Spanish Tragedy (1592), som enligt tidigare forskare tillskrevs en samtida språkforskare och dramatiker, Thomas Kyd (1558-94). Senare forskning tyder dock på att William Shakespeare redan på detta mycket tidiga stadium i sin karriär var delvis involverad i texten även till denna Hamlets föregångare.

Kyds drama handlade om hämnd inom familjen, vålnader, vansinne och skådespel i skådespelet - allt ingredienser som vi återfinner i Hamlet.

The Spanish Tragedy var en mustig brygd med våldsamma scener, som blev en enorm publikframgång. Horatio mördas då han älskar med Bel-Imperia i skymningen i sin fars hemtrevliga gemak. Mördarna hänger Horatio i ett träd och smusslar undan Bel-Imperia.

Några minuter är scenen alldeles tom, sånär som på Horatios dinglande lik i trädet. Scenen var enormt verkningsfull och trollband den fascinerade och sensationslystna publiken.

London hade aldrig sett dess like.

William Shakespeare i all sin glans enligt ett tyskt träsnitt från 1800-talet.

William Shakespeare framstod alltmer som författare i första hand och skådespelare i andra hand. Tidigt hade han stor framgång med historiska skådespel av ett slag som man inte tidigare upplevt på scenen. Shakespeares föregångare hade också skildrat historiska gestalter, men på ett helt annat sätt. Kungar och fältherrar var utsedda av Gud och gjorde de misstag, så var det Guds vilja. Shakespeare gav sina historiska gestalter ett eget liv. De blev människor av kött och blod, med människors fel och brister. De blev karaktärer. De blev ansvariga för sina handlingar. Shakespeare inspirerades i sitt skrivsätt och sin brytning med den gamla traditionen av sin unge kollega, det så tidigt bortgångna diktargeniet Christopher Marlowe (1564-93), som hade stor framgång med sin Dr Faustus.

Copyright för författaren till pjäser eller böcker var ett okänt begrepp på den här tiden. En skådespelare som hoppade över till ett annat teatersällskap blev ofta beordrad att ta med sig stora delar av repertoaren. Han försökte alltså komma ihåg så mycket som möjligt av innehållet i en viss pjäs, men det är ju givet att det ledde till en delvis ny pjäs. Avhopparen kunde ju rimligtvis inte komma ihåg alla replikerna - både sina egna och andras - i sitt huvud.

Och textade versioner var det inte mycket bevänt med.

Det här förfarandet har förstås lett till att senare tiders forskare har slitit sitt hår i sina försök att reda ut sambandet mellan olika versioner av pjäserna.

Såsmåningom blev det en konflikt mellan Ned Alleyn och James Burbage, som ledde till att två nya teatersällskap bildades. James Burbages son Richard startade ett nytt teaterkompani under beskydd av the Earl of Pembroke.

Richard Burbage, som nu var 23 år gammal och fyra år yngre än Shakespeare, skulle bli en gigant på scenen, en älskad karaktärsskådespelare och en stor idol av sin tid. Han kom att kreera alla de stora rollerna i William Shakespeares dramer: Richard III, Hamlet, Othello, King Lear och Macbeth..

Richard Burbage blev också vän för livet med den teaterälskande earlen av Pembroke. När Richard Burbage gick bort 1619 sörjde earlen djupt och förkunnade att han aldrig mer skulle sätta sin fot på den teater där "hans gamle vän hade beträtt tiljorna".

Richard Burbage och William Shakespeare var också mycket nära vänner, men William drog sig inte för att spela sin vän ett spratt när han hade chansen.

Vid ett tillfälle när Burbage spelade Richard III blev en kvinna i publiken så betuttad i honom att hon efter föreställningen bad honom komma hem till henne som Richard III. William smyglyssnade och fattade raskt sitt beslut.

Han hann före sin vän hem till den unga, vackra kvinnan och blev mycket "väl behandlad" i hennes boudoir. Såsmåningom insåg William att hans vän knackade på porten och han såg till att Burbage fick meddelandet:

Sommaren 1592 drabbades London av pesten, vilket indirekt också ledde till en ny utveckling av Shakespeares diktarådra. Prästerskapet rasade förstås och ansåg att det var teaterns fel att staden drabbats. En av de mest puritanska predikarna orerade:

Oavsett hur det förhöll sig med den saken var myndigheterna tvungna att stänga alla offentliga lokaler, inte minst som pesten kom att nå en kulmen i slutet av 1592.

Krogar, teatrar, björnhetsningar, bowling - allt stängdes under denna mörka tid. De enda lokaler som förblev öppna var kyrkorna.

William Shakespeare som med nöd och näppe klarat sig undan pesten då han föddes kom undan även denna gång. Många av hans kolleger valde att följa med teatersällskapen - som nu stod på ruinens brant - ut på ekonomiskt våghalsiga turnéer på landsbygden, men Shakespeare valde en annan väg.

Medan pesten rasade och som mest krävde tusen liv i veckan stannade William Shakespeare av allt att döma i Londons utkant, i Southampton House i Holborn, hos den man som kommit att bli hans beskyddare, Henry Wriothesley, den tredje earlen av Southampton.

Shakespeare tog en enorm risk när han stannade i området nära London, men han valde att enbart göra korta besök hos familjen i Stratford i samband med födelsedagar o.d. Han insåg att en lång vistelse i Stratford skulle ha en förödande inverkan på hans karriär och han var en mycket karriärsugen människa.

Vid sidan om skrivandet för scenen började han skriva sonetter under tiden hos earlen. Den vackre earlen var bara 19 år gammal vid den här tiden och nio år yngre än Shakespeare. Diktaren skrev sina sonetter för earlen och för en trängre krets, men han skrev också - det insåg han - för eftervärlden. Han var helt övertygad om att sonetterna skulle kunna göra honom odödlig.

Och under just den här tiden tillkom det poetiska mästerverket Venus and Adonis (1593), som blev en elizabethansk bestseller och trycktes nio gånger under Shakespeares livstid.

Earlen av Southampton och William Shakespeare blev intima vänner både yrkesmässigt och privat. De var avlägset släkt med varandra och de var båda papister, katoliker, vilket var mycket riskabelt under den elizabethanska tiden. Att de skulle ha haft ett homosexuellt förhållande - som en del tidigare hävdat - avfärdas bestämt av senare tiders forskare.

Detta motsägs också av William Shakespeares omvittnat glupska aptit på kvinnor. En litteraturforskare har sagt ungefär "Shakespeare skulle inte ha varit Shakespeare om han stannat hemma hos Anne Hathaway. Som sängkamrat var hon alltid nummer två."

Under tiden i Holborn skrev William Shakespeare inte mindre än 28 sonetter direkt adresserade till en mystisk mörkhyad kvinna, som kallats Lady Dark. Hon var uppenbarligen hans älskarinna och han prisade hennes skönhet och hennes intensiva passion i sina sonetter.

Men det framgår också att hon plågade honom med sin notoriska trolöshet.

Vem var den mörka skönheten? Var det John Florios hustru, syster till poeten Samuel Daniel? Eller var det Emilia Lanier, manslukerska och älskarinna till Lord Chamberlain? Eller möjligen Mary Fitton, näst äldsta dotter till sir Edward Fitton och hovdam hos drottning Elizabeth. Frågan har gäckat litteraturforskarna i flera sekler och en rad gissningar har förekommit.

Ingen har lyckats lösa gåtan och William Shakespeare ler säkert i sin himmel.

Shakespeares fraterniserande med och beskydd av earlen av Southampton sågs inte med blida ögon av en del av hans kolleger. Det var många som hade önskat sig earlen som beskyddare och avundsjukan frodades. Den mest missunnsamme var den ansedde poeten och satirikern Robert Greene, som skrev en satirisk vers där han anklagade Shakespeare för att vara "en uppkomling som prålade med andras fjädrar".

Greene led av långt gången syfilis och han riktade sin attack mot Shakespeare från dödsbädden.

Greenes angrepp fick inte önskvärd effekt utan satte i stället fokus på Shakespeare och bidrog till att höja hans anseende, som redan var högt vid den här tiden. Många försvarade Shakespeare och vittnade om att han var en utomordentligt skicklig författare och en ädel, uppriktig och ärlig människa.

Allt detta hände medan pesten fortfarande rasade i London. Men den värsta tragedin för Shakespeare var hans unge vän Christopher Marlowes död - och den hade inte ett dugg med pesten att göra.

Christopher Marlowe var trots sin ungdom en etablerad diktare och Shakespeares läromästare, konkurrent och vän. Marlowe var född samma år som Shakespeare, men hade startat sin karriär i London tidigare. Han nådde en första stor popularitet med Tamburlaine the Great (Timur Lenk, tryckt 1590), två dramer om den skytiske herden och om hänsynslöst maktbegär.

Marlowe stacks ihjäl Marlowe har framför allt gått till eftervärlden för sin Dr Faustus (postumt utgiven 1604), som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot framgång och vällust under 24 år. Priset är förtvivlan och fördömelse. När klockan slår vid midnatt för sista gången i Dr Faustus liv rusar djävulen in för att gripa honom. Dr Faustus skriker till djävulen: "Jag lovar att bränna mina böcker!" Men det är för sent... Marlowe skrev också The Jew of Malta (postumt utgiven 1633), vars intrig inspirerade Shakespeare till dramat Köpmannen i Venedig. Christopher Marlowe var inte 30 år fyllda då han, den 30 maj 1593, råkade i gräl om en krognota på värdshuset Dame Eleanor Bull´s house i Deptford. Marlowe blev dödligt sårad av en dolk, som stacks in i hans högra öga. Shakespeare sörjde sin vän djupt och han visar också sin aktning för den döde vännen i en passage i skådespelet As You Like It.

Shakespeares unge vän, den geniale författaren Christopher Marlowe, som gick ett så tragiskt öde till mötes.

Marlowe hade varit hemlig agent i drottningens tjänst och det fanns de - däribland Shakespeare - som misstänkte att det var det som ledde till att han stacks ihjäl. Även sentida forskare håller det inte för otroligt att det var ett politiskt mord.

Skådespelarna tillhörde inte skråväsendet, men var en utsatt yrkesgrupp som var i stort behov av beskydd, särskilt mot myndighetspersoner som ville komma åt dem med hjälp av den stränga lösdrivarlagen. De olika trupperna stod under beskydd av höga ämbetsmän vars livré de hade rätt att bära. Formellt sett var de helt enkelt i tjänst hos myndighetspersonen i fråga.

Vi vet att William Shakespeare år 1594 (kanske redan tidigare) tillhörde The Lord Chamberlain´s Men och att han stannade kvar i denna grupp under hela sin aktiva teatertid i London. Efter drottning Elizabeths död 1603 efterträddes hon av Maria Stuarts son, Jakob I, som då redan var kung över Skottland.

Tronskiftet innebar att The Lord Chamberlain´s Men bytte namn till The King´s Company.

© Copyright: Tidningen Boken 2005-2006

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN