Det finns en märklig litterär tradition i det lilla landet Irland. Där finns en obändig styrka och en spiritualitet som är helt unik. År efter år producerar man stor litteratur, raden av litterära genier tycks aldrig ta slut.

Hur kommer det sig? Har det samband med landets brokiga och blodiga bakgrundshistoria? Den hårda kampen för frihet?

Det här Internet-numret handlar om irländska författare.

Nyligen besökte jag den så
mytomspunna Abbey Theatre i Dublin, som bildades av Lady Gregory och William Butler Yeats 1904. Tidigare hade man mest spelat engelsk dramatik, men den nya irländska teatern kom att betyda mycket för irländarnas kamp för en egen identitet.

På Abbey Theatre spelades pjäser av Lady Gregory och W.B. Yeats, men det stora dramatiska geniet - det insåg i varje fall Yeats själv mycket tidigt - var mannen som också kom att bli en av direktörerna för Abbey - den tystlåtne, gåtfulle John Millington Synge.

Synge hann skriva världsdramatik innan han hastigt gick bort knappt 38 år gammal. Hans första stora verk var Riders to the Sea (1905; Ritten till havet). Som hans mästerverk anses i dag The Playboy of the Western World (1907; Hjälten på den gröna ön).

När "The Playboy" spelades första gången utbröt tumult och vilda protester. Publiken fattade inte galoppen utan ansåg att Synge vanärat irländarna. Yeats steg upp på scenen och försvarade Synge.

Ca 20 år senare var det dags igen. Den store dramatikern Sean O´Casey hade premiär på sin The Plough and the Stars (Plogen och stjärnorna) 1926. Nytt tumult. Temperamentsfulla irländare kastade stinkbomber, stolar och skor upp på scenen.

Den kloke Yeats insåg dock att en ny stor dramatiker hade fötts och han steg återigen upp på scenen och läxade upp publiken:

Under mitt besök i Dublin ser jag en fullkomligt lysande föreställning av en nutida irländsk dramatiker, Bernard Farrell. Pjäsen, Lovers at Versailles, är djupt allvarlig, handlar om familjerelationer och har mycket att säga nutidsmänniskan.

Den är på samma gång ett komiskt mästerverk, där skådespelarna excellerar i bitande repliker som får åhörarna att vrida sig av skratt. Och man får uppleva ett ensemblespel, som jag inte upplevt sedan jag såg Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård tillsammans på Dramaten i Stockholm.

Farrells landsman Brian Friel har spelats över hela världen. Hans Dancing at Lughnasa (Augustidansen) har uppförts både på Dramaten och på Malmö stadsteater.

Jag vet inte om Farrell spelats i Sverige, men jag kan försäkra att han skulle väcka uppseende och göra succé - en sådan dramatiker har vi inte i Sverige i dag.

Trevlig läsning med TIDNINGEN BOKEN!

chefredaktör

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN