TIDNINGEN BOKEN 9-10 2002-2003


James Joyce hyste
hatkärlek till Dublin
James Joyce
föddes den 2 februari 1882 på 41 Brighton Square
i Rathgar, en mondän förstad i södra delen av Dublin. Fadern var till en början
ganska välbärgad. Men pengarna försvann i en strid whiskeyström i takt med att
barnaskaran växte. "Varför flyttar ni jämt?" frågade lille James´ skolkamrater till hans
stora förlägenhet. Familjen hann avverka ett dussintal olika bostäder
- sämre och sämre - under Joyce´s barndom. James Joyce
hyste hatkärlek till sitt Dublin.

DUBLIN

Trots familjens eländiga ekonomiska situation var inte Joyce´s barndom alltigenom olycklig. Den begåvade skoleleven och den fantasifulle pojken levde ett rikt liv. Han skulle senare använda en ansenlig del av det som stoff till sina böcker.

James var den förstfödde i en tiohövdad barnaskara.

Han älskade sin vackra, fromma mor, Mary Jane (May) Murray Joyce och sin festprisse till far, John Stanislaus Joyce.

"Jag tyckte alltid mycket om honom, eftersom jag själv var en syndare, och jag tyckte också om hans fel", skrev James Joyce senare i Letters.

John Joyce hade till en början ansenliga tillgångar i det Cork, som han kom från. Dessutom hade han ett bra arbete, en verklig sinekur, på skattekontoret i Dublin. Han var en glad och utåtriktad person, en humorist, som gärna höll låda både i hemmet och på puben.

Att dricka whiskey på puben är för en irländare en fullständigt naturlig sysselsättning, något av en nationalsport. Men för John Stanislaus Joyce blev det till slut för mycket av det goda.

Som humorist var han oöverträffad. Han lär ha varit en av Irlands roligaste karlar och flera decennier efter sin död citerades han ofta på stadens pubar.

Stundtals var han även ganska rå, som då han kom hem till hustrun i köket och meddelade att en grannfru avlidit. John Stanislaus möttes av chockerade ansikten och orden:

- Nej, det är inte möjligt.
Svaret kom blixtsnabbt:
- Hur som helst tog dom sig friheten att begrava henne i förmiddags.

James Joyce förklarade senare i livet att allt som var roligt och lite galet i Ulysses kom från hans far, ofta ordagrant.

I A Portrait of the Artist as a Young Man (1916; Porträtt av konstnären som ung) beskriver Joyce hur hans alter ego, Stephen Dedalus, gör en resa med nattåget till Cork med fadern. Stephen förstår att faderns ärvda egendomar nu ska säljas på auktion och han inser att detta också är ett hårt ekonomiskt slag för honom själv.

Skroderande far

Det är en tragikomisk historia om hur fadern tråkar ut sonen med berättelser ur sitt vilda liv i Cork och sina eskapader på Queen´s College. Stephen plågas av hur människor skrattar bakom ryggen på hans vilt skroderande far.

"Din far, sa den lille gubben till Stephen, var på sin tid den mest vågade kurtisören i Cork, visste du det?

Stephen sänkte blicken och verkade noga mönstra stengolvet i den krog dit deras vandringar för tillfället hade fört dem."

Det hela slutar med att fadern super sig rejält berusad och nästa dag skäms Stephen för sin bakfulle far vid frukostbordet på hotellet.


James Joyce som 22-åring
år 1904.
Bilden togs av hans vän,
Constantine Curran.

 

James Joyce skolgång präglades av stränghet. Han gick i två college, som leddes av jesuiterna, det första var Clongowes Wood College, där unge James skrevs in redan som 6-åring. Tre år senare, 1891, tvangs han lämna sitt college därför att hans far inte hade några pengar.

1893 lyckades fadern, som trots allt var en driftig man, få in sonen som frielev på Belvedere College i Dublin. James Joyce var en lysande student, som vann priser i uppsatsskrivning och under två terminer tjänstgjorde som prefekt vid the Sodality of the Blessed Virgin Mary.

Men unge James var också duktig i idrott. Han löpte häck och spelade cricket med stor framgång.

I Porträtt av konstnären som ung finns ett oerhört starkt avsnitt, som visar hur en kuschad, hunsad, retad och mobbad liten pojke, och det var James Joyce, kan visa upp en oerhörd moralisk styrka.

När Stephen har fått sina glasögon sönderslagna av en annan elev kan han inte läsa och inte göra sina läxor, vilket verkligen plågar honom. Då blir han utsatt för ett fruktansvärt övergrepp av studieprefekten, jesuitprästen fader Dolan.

"Lata sömniga lilla odåga! skrek studieprefekten. Slog sönder mina glasögon! Ett gammalt skolpojksknep! Fram med handen meddetsamma!"

Med en handsmälla slår denne jesuitpräst båda Stephens händer till en blåröd skälvande massa.

Kamraterna tycker att fader Dolan burit sig vidrigt åt. På skoj råder de Stephen att anmäla fallet för rektor. Själva skulle de aldrig drömma om att våga göra något sådant.

Inre kamp

Efter en enorm inre kamp tar sig lille Stephen in på den fruktade rektorns expedition. Darrande anmäler han fader Dolans övergrepp.

Rektorn ser förvånad och imponerad på den lille parveln. Han tar honom på allvar. Det hela avslutas med orden:

"- Jaså, sa rektorn, det är ett missförstånd, och jag ska själv tala fader Dolan till rätta. Blir det bra så?
Stephen fick tårar i ögonen och mumlade:
- Å ja, javisst, sir. Tack.

Rektorn räckte fram sin hand över den del av skrivbordet där dödskallen stod, och då Stephen för ett ögonblick stack in sin hand i rektorns kände han en sval och fuktig handflata."

Religionen hade en stark inverkan på den unge James Joyce och hans fascination inför katolicismen kom att prägla hela hans liv. Modern var varmt religiös och, om man får tro Porträtt av konstnären som ung, var det ytterst nära att Joyce blivit katolsk präst och hamnat i kloster. I boken finns en helvetesskildring, som torde få Dantes Inferno att framstå som rena barnleken:

"De vistas i mörker, eftersom helvetets eld inte avger något ljus. På samma sätt som Gud såg till att den babyloniska ugnen miste sin hetta men inte sitt ljus, så har Gud berövat helvetets eld dess ljus men inte dess hetta.

Elden brinner med aldrig minskande hetta, men den brinner i evigt mörker. Det är ett vinande oväder av mörker, svarta flammor av eld och mörk rök av brinnande svavel.

De fördömdas kroppar ligger packade och hopade på varandra och kan aldrig få ens en nypa luft. Av alla de plågor som kom över Faraos land var det bara en plåga som kallades ohygglig, och det var mörkret. Vad skall vi då kalla helvetets mörker, ett mörker som icke skall vara blott i tre dagar utan i all evighet?"

Vägrade be för mor

I boken är det rektorn som försöker övertyga sin mönsterelev om att han har kallelsen för klosterliv. Stephen Dedalus/James Joyce har redan som 16-åring börjat besöka gatflickor. Den unge syndaren börjar bikta sig och späka sin kropp för att förbereda sig för ett rent liv.

Men varken Stephen Dedalus eller James Joyce blir katolska präster eller munkar - de blir ateister!

Efter omvändningen börjar Dedalus/Joyce bejaka den oro som sjöd i hans unga blod. Vacker är beskrivningen av en ung kvinna:

"Ja, det var hennes kropp! Den luktade. Den luktade som hon. Och han kunde känna lukten. De härliga lemmar över vilka hans rytmer hade rört sig, i lystna invokationer och kadenser. Och det mjuka linnet, det avundsvärda linnet som slöt sig kring hennes daggfriska kropp och tog emot hennes berusande doft av ung kvinna."

För James Joyce är svängningen så total och toleransen med religionen så obefintlig att han senare vägrar be för sin älskade mor, då hon i augusti 1903, relativt ung, ligger på sin dödsbädd.

James Joyce hårdnackade inställning plågade honom under en stor del av det återstående livet, vilket också framgår av hans böcker.

I Ulysses säger Buck Mulligan (alias poeten Oliver St John Gogarty) till Stephen Dedalus:

"- Du kunde väl för faen lagt dig på knä när din mor höll på att dö och bad om det..."

I verkligheten bad inte modern om det, eftersom hon var medvetslös. Det var en morbror som förgäves försökte få bröderna James och Stanislaus att be för sin mor.

År 1898 tar Joyce examen vid Belvedere College och skrivs in vid University College i Dublin. 1902 tar han sin examen i moderna språk och har vid det laget goda kunskaper i latin, italienska, franska, tyska och litterär norska (Henrik Ibsen har blivit hans store idol).


Samma år beger sig James Joyce till Paris för att läsa medicin (han tröttnade snart). Stöttad av W. B. Yeats och Lady Augusta Gregory, paret bakom Abbey Theatre i Dublin, får han in en fot på Dublintidningen Daily Express och börjar skriva bokrecensioner.

Vann sångtävling

1904 blev ett händelserikt, omtumlande och livsavgörande år för James Joyce. Han hade blivit erbjuden en tjänst som lärare vid University College i Dublin efter sin lysande examen. I stället valde han en föga glamorös läraranställning vid en liten privatskola, Clifton School, i Dalkey nära Dublin.

Han var en strålande sångare och vann bronsmedalj i en stor sångtävling, Feis Ceoil.

 


James Joyce i typisk pose mitt i Dublins vimmel. FOTO: BO AXELSSON

Innan han definitivt lämnade Irland bodde han en period i det ensliga martellotornet i Sandycove, söder om Dublin. Det var ett av 15 försvarstorn, som restes mellan Dublin och Bray år 1804 för att stå emot en befarad attack från Napoleon.

James Joyce bodde här tillsammans med poeten Oliver St John Gogarty, som kom att stå modell för Buck Mulligan i Ulysses.

Det tolv meter höga martellotornet har i dag förvandlats till ett spännande museum med Joyce´s korrespondens, gitarr, cigarrlåda, promenadkäpp, fotografier, förstautgåvor, dödsmask m.m.

Gogarty förvandlade takets skjutplattform till en förnämlig solterass och därifrån har man nu en vidunderlig utsikt över Dublin Bay.

Innan Joyce lämnade Irland hade han, den 10 juni 1904, träffat kvinnan som skulle följa honom genom livet, Nora Barnacle, och som han gifte sig med 24 år senare.

Hon var en enkel servitris från Galway, som lät sig övertalas att följa honom ut i världen. Hon skulle spela en enorm roll för Joyce, men hon var definitivt ingen intellektuell person.

Kärleken mellan detta i grunden omaka par blev dock lika stark som den djupa kärleken mellan den store Johann Wolfgang von Goethe och den enkla flicka av folket, Christiane Vulpius, som han äktade.

Nora skulle många år senare få kulturjournalisterna att tappa hakan genom uttalandet:

- Jag har inte läst någon av böckerna, men de är nog bra eftersom de säljer hyfsat...

Det tog dock tid innan Joyce´s böcker sålde "hyfsat" och det tog tid innan han överhuvudtaget fick dem utgivna.

Det första verk som James Joyce fick publicerat var diktsamlingen Chamber Music (1907; Kammarmusik). Det första han började skriva på var den självbiografiska Stephen Hero, som sedan omarbetades till A Portrait of the Artist as a Young Man (1916).

Hoppade av

Men det första bokmanus, som Joyce sände till ett bokförlag var Dubliners (Dublinbor). Författaren sände manuset till förläggaren Grant Richards i november 1905. Förläggaren gav ett positivt besked i februari 1906 och kontraktet signerades. Men Richards ändrade sig efter påtryckningar från en boktryckare och hoppade av projektet.

Det skulle dröja åtta år innan någon vågade ge ut boken - och då var det faktiskt just Grant Richards som den 15 juni 1914 publicerade en upplaga på 1.250 exemplar.

Att publiceringen över huvud taget blev av kan vi till stor del tacka poeten Ezra Pound för. Han hade börjat läsa Joyce´s manus och upptäckt att här fanns ett geni, som samtiden inte förstått sig på eller vågat ge ut.


Nora Joyce som Cathleen i
English Players
uppsättning
av John Millington Synge´s
klassiker Riders to the Sea

(Ritten till havet) Zürich1918.

 

James Joyce och hans Nora kom att tillbringa sina liv i en kringflackande exil. I oktober 1904 reste de till Paris, Zürich, Trieste och Pola, som då tillhörde Italien. I Pola började Joyce undervisa vid Berlitz School.

Året efter flyttade de till Trieste, där Joyce fortsatte som lärare i samma skola. Där föddes parets första barn, sonen Giorgio, den 27 juli. James´ lillebror, Stanislaus, förenade sig med dem i Trieste.

James Joyce besökte Irland 1909, då han bl.a. gjorde ett misslyckat försök att etablera sig som biografägare. Han återkom 1912 med hela familjen och reste till Noras hemtrakter, Galway, och till Dublin. Under besöket publicerade Joyce fyra tidningsartiklar och fick samtidigt uppleva nesan att tryckaren förstörde en upplaga av Dubliners.

James Joyce lämnade Irland med sin familj. Under de nära 30 år som återstod honom att leva skulle han aldrig mer återse Irland - men han skrev om sitt hemland i bok efter bok.

 

Stämplad som pornografisk

Problemen med att få böckerna utgivna tycktes aldrig ta slut för James Joyce. Han började skriva på sitt huvudverk, Ulysses, 1914. Efter att den i flera år stämplats som pornografisk gavs den äntligen ut 1922.

Det var en kvinna som låg bakom denna litterära bragd - Sylvia Beach i bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, där familjen Joyce vid det laget slagit ned sina bopålar.

Ulysses blev en milstolpe i 1900-talets litteratur och James Joyce´s storhet blev allt mer uppenbar för både kritiker och allmänhet.

Året efter publiceringen började James Joyce arbeta på sitt sista stora verk, Finnegans Wake, en svårläst roman på ett mycket speciellt språk, som givit många litteraturforskare huvudbry.

Den publicerades samtidigt i London och New York 1939. Detta år, året för krigsutbrottet, valde paret Joyce att bosätta sig i Frankrike, i St Gérand-le-Puy, som ligger nära Vichy, där dottern Lucia vårdades för sin schizofreni.

James Joyce sista år förmörkades av dotterns sjukdom och av hans egna ögonproblem. Trots otaliga operationer försämrades Joyce ögon hela tiden och mot slutet var han så gott som blind.

James Joyce levde sina sista dagar i Zürich i Schweiz. Efter att han kollapsat upptäcktes att han led av magcancer. Lördag den 11 januari 1941 togs han in på Röda korsets Schwesterhaus, där han opererades. Operationen tycktes först lyckosam, men sedan blev Joyce allt svagare och fick blod-transfusioner.

Tidigt, 2.30 på morgonen, måndagen den 13 januari 1941 avled James Joyce.

Två dagar senare, en mörk snöig dag, begravdes Joyce på Fluntern-kyrkogården, ovanför stadskärnan i Zürich, intill Zoo.

Nora kommenterade:

- Han tyckte så mycket om lejon. Jag tycker om att tänka på hur han ligger där och lyssnar på hur de ryter.

Sedan 1951 har även Nora Joyce fått ligga där och lyssna på lejonen.

Bo Axelsson

LITTERATUR:

Chester G. Anderson: James Joyce (1967; Thames and Hudson Ltd, London)

Jan Olof Olsson: I Dublins vackra stad (1968; Bonniers)

FOTNOT: Artikeln har tidigare varit publicerad i Tidningen Boken. Vi väljer att publicera den igen, eftersom James Joyce är så intimt förknippad med Dublin och Irland och hör hemma i detta temanummer.

 

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003