Jag besökte Aranöarna för några år sedan och det var en oförglömlig upplevelse, som etsat sig fast på min näthinna för evigt. Jag fraktades ut till Inishmore (Aranmor), den största av öarna, tillsammans med en grupp turister. I dag är turismen en viktig inkomstkälla för Aranborna, som förr levde uteslutande av fiske.

Turisterna kommer hit och åker häst och vagn eller hyr cykel. Det finns ett 10-tal bilar på den största av öarna, men vid mitt besök var de mindre öarna, Inishmaan och Inishere, förskonade från biltrafik.

- Jag tycker inte om bilarna, anförtrodde mig Aranbon John Duran, som körde mig runt med häst och vagn.

Det är drygt 20 år sedan elektriciteten kom till öarna, som mest består av sten och några enstaka gröna plättar. Den största ön är 1,5 mil lång, de andra något mindre.

De karga Aranöarna har varit en bra jordmån för författare.
Den störste av dem är John Millington Synge.
FOTO. BO AXELSSON

På Inishmore bor ca 900 personer och 300 var på de mindre öarna. Fisket är än i dag huvudnäring.

På Inishmore kan man i dag använda konventionella fiskebåtar, men på de mindre öarna finns fortfarande ingen riktig hamn, utan man måste fiska med sina små urmodiga curraghs, roddbåtar.

Befolkningen talar gaeliska med varandra, men i dag kan de flesta också engelska.

John Millington Synge vistades flera somrar i rad på öarna och skrev den förtjusande poetiska boken The Aran Islands (1907), som han själv illustrerade med sina foton. Synge skrev boken för snart 100 år sedan, men den känns oerhört fräsch, skriven på en underbar och enkel engelska.

Synge berättar den rara historien om hänförda Aranbor, som var övertygade om att hela Europa snart skulle tala gaeliska.

Anledningen var att förr i tiden kom nästan bara studenter och forskare till öarna och de var mycket intresserade av att lära sig gaeliska.

För gemene man är Aranöarna kanske mest kända för Arantröjan och den är värd ett eget kapitel.

Den stickas än i dag av gummor i små vita stenhus, som nu fått hela världen som sin marknad. Den görs av fårull, som inte tvättats och därför håller regn och vatten borta när fiskarna är ute till havs.

Varje fiskare hade sitt eget mönster, så att man kunde identifiera fiskaren när han hade drunknat.

Drunkningsdöden var nämligen en naturlig död för fiskarna på öarna, i varje fall förr. Förr eller senare så drunknade fiskaren; det räknade alla med.

Ett av Millington Synge´s skådespel innehåller också den grymma scenen med kvinnan, som inte har någon sorg kvar. Det är enaktaren Riders to the Sea (1905; Ritten till havet), ett mästerverk, ödesmättat som ett grekiskt drama och med handlingen förlagd till just Aranöarna.

Havet har tagit gamla Mauryas man och sedan den ene efter den andre av hennes fem söner. Nu när hon förlorat sin siste son andas hon ut - hon har inget mer att mista, inget mer att oroa sig för i livet.

Så hårda var villkoren för fiskarbefolkningen. De förde en daglig kamp för tillvaron och för livet.

Filmen Man of Aran (Mannen från Aran) visar några män i en curragh, som är nära att krossas mot klipporna i rykande storm. De lyckas ta sig i land levande och deras första reaktion är inte glädje över att de lever - utan sorg över båten som krossats mot klipporna.

Filmen Man of Aran gjorde sitt segertåg
över världen under 1930-talet.

De missade en stor haj och de förlorade båten; nu blir det svårt att överleva.

Pat Mullen (1883-1972) skrev boken Man of Aran och var mannen bakom dokumentärfilmen med samma namn, som jag såg i en jättestor barack med obekväma stolar och en upphängd filmduk nere i "staden", Kilronan, med Atlantens vågor gungande utanför.

Pat Mullen var en naturbegåvning, som föddes på öarna i den yttersta fattigdom som ett av elva syskon och levde hela sitt liv där. Han har berättat om hur hans far Johnny försökte odla potatis på den lilla stenplätt som var hans tomt.

Den "jord" som stod till buds var sand och tång. Men sanden på tomten vid havet blåste bort och det var dessutom förbjudet av den lokale ministern att hämta den tillbaka. Mörka vinterdagar smög Johnny Mullen och hans barn ut och samlade ihop alla åsnor de kunde hitta. Sedan såg de till att åsnorna sparkade ned sand från en klippa till den lilla tomten.

Det blev några futtiga potatisar...

Pat Mullen blev författare, filmskådespelare och filmdirektör. Han spelade huvudrollen i filmen och fungerade samtidigt som direktör under filminspel-ningarna 1934.

Filmen blev en världssuccé och gjorde Aranöarna kända över hela världen.

En annan litterär storhet, som föddes på Aranöarna var Liam O´Flaherty (1896-1984), som blev en irländsk nationalist och en framstående författare av romaner och noveller. Han skrev om liv och död på ett osentimentalt sätt och ofta från ett djurs synvinkel.

Liam O´Flaherty har vittnat om hur vrakgods från havet kunde spela en viktig roll i en familjs försörjning. Egentligen fick man bara ta vara på det som flöt i land på ens egen strandremsa och då gällde det att vara "snabb, stark och obändig".

En del hade strandtomter som var mer gynnade i detta avseende, men det var då, enligt Aranborna, Guds vilja som spelade in.

O´Flaherty hör till de storheter, som fått ta plats i den irländska litteraturens "Hall of Fame". Jag hittar honom i det celebra Dublin´s Writers´ Museum inne i Dublin..

Liam O´Flaherty växte upp i en gaelisktalande familj och övertalades av en präst, som tillfälligt besökte öarna, att studera till präst. O´Flaherty lämnade dock universitetet, då han upptäckte att han inte hade någon kallelse.

Efter en kort tid i British Army under senare delen av första världskriget blev han författare och en av Irlands främsta i modern tid, mest känd för sin lysande novellkonst, där handlingen ofta är förlagd till Aranöarna. Till O´Flaherty´s främsta romaner räknas Famine (1937; Svält). Han är en författare vars verk ständigt finns i nytryck på Irland.

John Millington Synge (1871-1909) är som sagt den främste författare som förknippas med Aranöarna, även om han ingalunda var född där.

John Millington Synge föddes den 16 april 1871 i Rathfarnham, Dublin. Fadern, John Hatch Synge, var advokat och dog året därpå i smittkoppor. Modern, Kathleen Synge, fick ensam ta hand om barnen.

John Millington föddes i en borgerlig, angloirisk miljö, där modern med sin starka protestantiska tro utövade starkt inflytande på barnen.

John Millington visade tidigt tecken på avståndstagande från religionen och detta gjorde modern djupt bedrövad. Trots att hon hela livet hade svårt att förstå John och inte accepterade hans agnostiska läggning visade hon honom stor omtanke och oroade sig för honom.

John Millington Synge var nämligen en flanör och vandrare, som hade svårt att finna sin rätta väg i livet. Själv sa han tidigt om sig själva:

Han fick nästan rätt. John Millington Synge räknas i dag som en av de stora dramatikerna. Men han fick inte leva så länge att han fick uppleva den stora berömmelsen eller rikedomen.

John Millington Synge visade alla tecken på att vara en kraftkarl. Den långe, atletiskt byggde mannen utstrålade styrka, men det var en bedräglig bild. Hans hälsa var bräcklig och han var tidigt märkt av den sjukdom, som skulle ta hans liv vid 38 års ålder, Hodgkins sjukdom.

Synge trivdes förträffligt bland den enkla fiskarbefolkningen på ön och lärde sig med tiden gaeliska. Han vistades på Aranöarna varje sommar åren 1898 till 1902.

Synge själv riskerade ofta livet då han färdades i curragh mellan de olika öarna. Han berättar i The Aran Islands om sina tankar där han sitter i den lilla båten:

Den gamle historieberättaren Pat Dirane kom att betyda oerhört mycket för Synge. De historier Dirane berättade när de tömde otaliga bägare tillsammans i en liten vitkalkad stuga kom att påverka världsdramatiken.

Pat Dirane hade tillbringat några månader i England och talade god engelska. En av hans favorithistorier var den om hur han fotvandrat den långa vägen från Dublin till Galway, som ligger på fastlandet nära Aranöarna. Han sökte natthärbärge i ett hus, där mannen just hade dött. Synge återberättar historien:

Synge satt som förstenad. Historien var en parallell till den som satirikern Petronius skrivit under första århundradet efter Kristus i Änkan från Ephesus. Och detta hade Synge hört från en enkel fiskargubbe på Aranöarna.

Nu förstod Synge att han hade funnit en litterär brunn att ösa ur. Historien om den otrogna hustrun finns med i hans första större pjäs, In the Shadow of the Glen (1903; I dalens skugga), som är en kusligt grym enaktare.

Under sin tid på Aranöarna fann Synge massor av liknande stoff som han omvandlade till stor dramatik i sina pjäser, där han ibland flyttade miljön från Aranöarna till liknande avlägsna platser på Irland.

20 år senare stegade samme Yeats upp på scenen för att försvara Sean O´Casey efter premiären på The Plough and the Stars (1926; Plogen och stjärnorna). Då läxade han upp publiken med orden:

- Nu har ni skämt ut er igen!

John Millington Synge hann skriva en handfull pjäser under sitt korta liv och de sattes alla, med ett undantag, upp på Abbey Theatre.

John Millington Synge som 35-åring
år 1906, tecknad av James Paterson.
Synge hade då bara tre år kvar att leva.

De sista åren led Synge svårt av Hodgkins sjukdom, en lymfkörtelsjukdom, som förr nästan ofelbart ledde till döden. Synge var döende när han fullbordade sitt sista drama, Deirdre of the Sorrows, som hade premiär 1910, året efter hans död.

John Millington Synge hade ännu inte hunnit fylla 38 år när han dog den 24 mars 1909. Han hade några år tidigare mött den stora kärleken i form av skådespelerskan Molly Allgood, som spelade huvudrollen i bl.a. The Playboy of the Western World.

De planerade att gifta sig, men döden kom emellan.

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN