Han åt inte kött. Men han tuggade mer än gärna i sig sina motståndare med glupande aptit. Få kunde lika elegant och totalt förgörande dra ner byxorna på en antagonist som den alltid kvicke, fyndige och oftast briljante George Bernard Shaw. Alltsedan ungdomen var George Bernard Shaw och förblev livet igenom en övertygad och hängiven socialist som mer än gärna propagerade för sin sak med politisk lidelse. Pengar och rikedom misstrodde han djupt och innerligt; han avskydde klassorättvisor och alla former av förtryck.

Envist och styvnackat hyllade han människans rätt till frihet och självbestämmande. Som person var han vänlig och ytterst älskvärd om än med ett kyligt och distanserat drag i sin personlighet. Men även hans fiender och meningsmotståndare framhöll hans trevliga sätt. Eller som Oscar Wilde - en stark konkurrent om publikens gunst i deras ungdom - en gång uttryckte det: "Shaw är briljant - han har ingen enda fiende i världen och ingen av hans vänner kan tåla honom."

George Bernard Shaw avporträtterad av Bernard Partridge, National Portrait Gallery i London. Den kvicke Shaw var i decennier ett begrepp i den anglosaxiska världen.

George Bernard Shaw ser dagens ljus i en på de flesta sätt märklig familj den 26 juli 1856. Platsen är Dublin. Fadern är en i stort sett misslyckad spannmålshandlare; modern är hela sjutton år yngre, och beskrivs av samtida som en kall och känslomässigt oåtkomlig kvinna. Tidigt flyr hon äktenskapet och det krävande familjelivet - uppfostrad som hon var till sysslolös rikemansdotter - in i musikens värld. Ångerfull skåpsupare Barnen uppfostras av tjänstefolket och modern finns enbart som en skuggestalt för den unge George Bernard. Fadern är programmatisk nykterist, med det viktiga undantaget från regeln att han själv super. Han är en typisk och därtill evigt ångerfull skåpsupare som dagen efter sina utsvävningar alltid lovar bot och bättring tills det ånyo strax är dags igen.

Bägge föräldrarna tillhör den engelska överklassen på den gröna ön. De är sannerligen inte rika, tvärtom, men genom födsel och ohejdad vana tillhör de den styrande och förtryckande klassen i Irland, de hatade engelsmännen. Det dröjer heller inte länge förrän modern för gott och utan sin make men med sina två döttrar flyttar till London för att sjunga och ge unga elever lektioner i sång.

George Bernard Shaw blir ensam med sin far, som i ett slag plötsligt också slutar att dricka. Fadern äger därtill ett högst egendomligt sinne för humor, som sonen i någon mån ärver och lär sig
uppskatta. Vid varje stor motgång, som till exempel när hans affärsverksamhet ohjälpligt går i konkurs, gapskrattar han ända tills tårarna sprutar och magen värker.

Skolgång är inte att tänka på för George Bernard Shaw. Till det räcker inte familjens ekonomi. Vid fjorton års ålder lämnar han för gott skolan, och några universitetsstudier var det än mindre tal om. Skolan ser han som ett fängelse och livet igenom prisar han det förhållandet att han sluppit ut så tidigt i livet.

"Jag har aldrig kunnat lära mig annat än det som intresserar mig", skriver han senare i livet. För övrigt begriper han aldrig varför lärarna skulle fråga och han svara när det rimligen borde vara tvärtom.

Så som fjortonåring börjar George Bernard Shaw att arbeta, något som han enligt alla sina självbiografiska små utkast påstår sig innerligt avsky. Han fick hursomhelst anställning som bokhållare på ett fastighetskontor i Dublin. Där stannar han sedan fram till 1876, då han är tjugo år. Han beger sig nu till London och bosätter sig hos modern.

Han kommer inte på över trettio år att återvända till Irland, inte ens för ett kort besök. Det första tio åren i London lever han i princip på sin mor.

"Den omständigheten att jag blivit författare", skriver han självironiskt senare, "ger ingen rätt till den förmodan, att jag åtminstone inte försökt att på hederligt sätt tjäna mitt uppehälle."

Det är svåra och hårda år som nu börjar. George Bernard Shaw är fattig; mycket fattig. Pengar har han inga, moderns inkomster är också mycket blygsamma. Han går omkring i samma slitna kostym i över nio år, den skiftar snart färg av att vara så hårt blanksliten från svart till grön till ljusgrå. Under nio år - från 1876 till 1885 - tjänar George Bernard Shaw sammanlagt inte mer än sex pund på det han skriver! Detta trots att han hela perioden skrev ytterst flitigt i olika tidningar, därtill fem hela romaner.

Det är också under denna tid han tillägnar sig sin socialistiska övertygelse, även om han redan på Irland var ateist och skapade stor uppståndelse på sitt arbete genom att i en tidning trycka ett inlägg där han tog avstånd från både protestantism och katolicism.

Den stora intellektuella upplevelsen som förändrar hans inställning i grunden är när han läser Karl Marx Kapitalet. Det märkliga är att de två aldrig träffas. Bägge sitter nämligen dagligen under dessa år på det stora och vackra biblioteket i British Museum. Senare i livet säger Shaw att under dessa fattiga år var biblioteket hans klubb. Om Marx och "Kapitalet" skriver han:
"Och jag iväg till British Museum och fick tag i en fransk översättning av ‘Das Kapital’. Det blev vändpunkten i mitt liv. Marx var en uppenbarelse. Hans abstrakta ekonomiska teori var fel, det upptäckte jag senare, men han rev undan slöjan. Han öppnade mina ögon för historiens och civilisationens fakta, gav mig en helt ny uppfattning av universum och
försåg mig med ett mål och en uppgift i livet. Han gjorde mig till socialist och räddade mig från att bli en litterär yrkesutövare."

Talar på torgen

En hektiskt verksam tid i socialismens tjänst vidtar nu för George Bernard Shaw. Han börjar gå på möten, ofta varje kväll. Snart inser han att han måste lära sig att bli en talare. I början är det mycket motigt. Han skakar av nervositet, glömmer vad han från början tänkt säga, stakar sig och förlorar sig i halvt hysterisk nervspänning. Receptet han finner är att han ska tvinga sig att tala på varje möte. Till slut blir han också en över hela London mycket välkänd och ytterst skicklig talare som förmår krydda sina tal med de mest drivna skämt och vassa lustigheter.

I tolv år fortsätter han sitt politiska engagemang på detta sätt. Han står i gathörnen, på torgen, kommer till olika möten och sammankomster för att lägga ut och sprida sitt socialistiska budskap. Nu blir han också medlem i The Fabian Society där han snart blir en av de ledande gestalterna. Den extremt reformistiska socialism de pläderar för vann dock inget större gehör. De förblir en liten elitistisk klick av intellektuella, även om de lyckas med att göra sig hörda i de flesta debatter.

Flera av deras böcker, verk oftaskrivna av George Bernard Shaw, säljer dock i förvånansvärt stora upplagor.

Det är hans svägerska som ber honom sammanfatta vad hans idéer egentligen innebär. Det blir den skarpt lysande boken Den intelligenta kvinnans väg till kapitalism och socialism. Även andra politiska skrifter av hans penna är snudd på lysande, inte minst då Socialism för miljonärer som är full av humor och kvickhet men med en stark kärna av djupaste allvar. I Sverige översätter den blivande socialdemokratiske ministern Gustaf Möller den redan 1915.

Nu är han på väg. Hans liv har äntligen fått en riktning. Han ser sitt mål allt tydligare. Det har ofta sagts om George Bernard Shaw att han alltid var medveten om sin begåvning men att det tog mycket lång tid för honom att upptäcka vad denna begåvning egentligen bestod av. Sina första triumfer med pennan i hand firar han som hatad teaterkritiker. Det gör han i fyra år.

År 1892 skriver Shaw sin första pjäs, Änklingarnas hus. Det går rasande lätt och snabbt för honom. Skrivmaskinen smattrar i ett oändligt hastigt tempo. Han har hela livet extremt lätt för att skriva repliker och teckna miljöer. Vad han däremot ständigt har det besvärligt med är att skapa själva handlingen, intrigen.
Året efter debutverket skriver George Bernard Shaw ett av sina allra bästa stycken, vilket sätts upp än idag, Fru Warrens yrke, där han frankt och provocerande jämställer prostitution och äktenskap.

Det totalförbjuds direkt av censuren, varvid självfallet ingen teater vågar spela det. De första sex pjäser som Shaw skriver ligger också länge i stort sett ospelade. Men sedan vänder det och vänder snabbt. Snart vill teatrarna ha hans pjäser, de stora framgångarna tar dock sin början i USA, närmare bestämt i New York. Det går alltså att säga att George Bernard Shaw erövrar London via New Yorks teatrar. Det är också från USA han länge har sina största inkomster.

"Ingen författare", skriver Shaw om de tidiga skandalerna kring hans pjäser, "som någon gång har erfarit den jublande triumfen att ha slungat pressen in i ett enda stort hysteriskt tumult av protest, moralisk panik, ofrivillig och ursinnig syndabekännelse och en samvetsfrossa, där förmågan att skilja mellan det sceniska verket och åskådarnas verkliga liv virras till och bryter ihop, kommer någonsin att bry sig om de stereotypa komplimanger, som varje framgångsrik pjäs framlockar från tidningarna."

George Bernard Shaw, den långe och evigt magert gänglige gentlemannen, är i allt en djupt originell människa, en excentrisk avvikare som alltid går sin egen väg mot rådande vind och förhärskande trend.

Vegetarian, från början på grund av att pengarna inte räckte till kött men han inser att han mår bra av att avstå från animalisk föda; en övertygad puritan i en tid då Bloomsburygruppens fria liv och skandalösa leverne är högsta mode bland intellektuella; pacifist och socialist i en tid då krigshetsarna vinner folkets förtroende; en ateist i trons tidevarv och senare en religiös sökare och tvivlare när ateismen blir dogm för dagen; motståndare till alla psykoanalytiska förklaringsmodeller när Sigmund Freud är namnet på allas läppar.

Även i sitt sexuella liv är George Bernard Shaw klart avvikande. Inte förrän han är nästan trettio år gammal förlorar han sin svendom. Innan dess har han inget sexuellt umgänge med någon kvinna. Men väl fyllda trettio vidtar en period av amorösa utsvävningar. Han träffar ett antal kvinnor, inte minst i kretsen kring Bloomsburygruppen.

Men Shaw anser hela livet att sexualakten är gravt överskattad. Han söker och vill finna extas och livskraft i det intellektuella livet. I det tecknet går även hans äktenskap. Den ståndsmässigt uppfostrade och smått förmögna Charlotte Payne-Townshend börjar redan 1896 att dyka upp på The Fabian Society och dess möten.

I en tidig beskrivning av henne skriver Shaw i ett brev att hon är "en rogivande person, alldaglig, grönögd, en lady, demoraliserad genom kontakten med mina idéer, oberoende, obesvärad och inte så alldaglig heller när man äger hennes förtroende".

Även Charlotte kommer från Irland, och är ett år yngre än Shaw. De börjar snart att umgås alltmer. De pratar om att ingå äktenskap, åtminstone att bilda ett kamratäktenskap. Men Shaw tycker att hennes förmögenhet lägger hinder i vägen. Han vill inte vara en snyltare, inte ge sig in i ett ekonomiskt ojämnt förhållande. Det är en för George Bernard Shaw typisk reaktion. I varje del av livet vill han finna jämlikhet och strävar efter en egentligen aldrig möjlig perfekt balans.

Charlotte Payne-Townshend har precis bakom sig en misslyckad affär med den svenske läkaren Axel Munthe. Anledningen till att deras affär gick illa är antagligen hennes vägran att inlåta sig i kroppsligt umgänge. Hennes rädsla för att få barn är en stor skräck i hennes liv. Men nu vänder vinden för Shaw även i ekonomiskt avseende.

De långa och fattiga hundåren är äntligen över. Pjäsen Djävulens lärjunge gör succé i New York. Den får ett så positivt och mycket välbesökt mottagande att pjäsen även spelas under en stor turné. Det första gaget som kommer från USA är på den anmärkningsvärda summan av 2 500 pund. Så pengarna börjar strömma in. Hindret är undanröjt och de gifter sig den 1 juni 1898.
Det blev ett långt och lyckligt kamratäktenskap som tycks göra helt halt vid sovrumsdörren.

Lyckligt förortspar

Paret flyttar in i det hus som Charlotte Payne-Townshend nyligen köpt på Adelphi Terrace Nr 10 vid Enbankment. Där bor de sedan kvar i över trettio år. Bekanta till dem säger alltid att de tycktes vara det mest lyckliga par. "Ett välinrutat förortspar", säger vännen St. John Ervine om de tu.

George Bernard Shaw är samtidigt mer eller mindre ockuperad av vad han skriver. Det är hans verkliga och egentliga liv. Där är han lycklig. Där trivs han. Där får han också utlopp för den längtan efter extas och livskraft som han alltid beskriver som det mest eftersträvansvärda i livet.

Men det råder heller ingen tvekan om att Charlotte och George Bernard verkligen älskar varandra. Deras äktenskap är tryggt, ombonat och fullt av ömsesidig och djup förståelse för den andres personlighet och behov.

År 1925 tilldelas George Bernard Shaw oväntat Nobelpriset i litteratur. Sammanlagt skriver han över femtio teaterpjäser vars tryckta utgåvor han alltid förser med de mest inträngande förord vari han förklarar och utreder de flesta brännande frågor som ligger i tiden. Där blandas liksom i hans flitiga tidningsskriverier hänryckt dårskap med bister klokskap. De sista åren blir dock mycket ensamma och isolerade för den store dramatikern. Vännerna dör undan, det glesnar i leden runtomkring honom. Hustrun blir allt sämre av sin bensjukdom och är sängliggande under många år.

År 1943 avlider Charlotte Shaw, maken vacklar och famlar plötsligt i livet, all hans disciplin - en benhård disciplin han upprätthållit genom alla år - försvinner i ett slag. Allt är saknad. Allt är svart.

I ett brev skriver han året efter Charlottes död: "Jag begår massor av blunder varje dag och en yrsel gör mig en smula osäker på benen; men jag håller uppe teatereffekten att vara alldeles ovanligt duktig för min ålder. Det är bara spel. Charlottes ständiga klagan var: Du spelar jämt."

Skriver i ett skjul

George Bernard Shaw drar sig undan livet i London och flyttar för gott ut till Ayot-St. Lawrence, några mil utanför London. Där tillbringar han sin ensamma ålderdom. Skriver gör han i ett litet träskjul beläget ute i trädgården, som han kallar "the hut". Det har enbart en yta på fyra kvadratmeter, den rymmer precis en stol, ett skrivbord och en liten schäslong.

En höstdag år 1950 när George Bernard Shaw arbetar i trädgården med att beskära träd inträffar en olycka. Det finns förvisso en trädgårdsmästare för sådana uppgifter, men Shaw anser att en skrivkarl behöver all motion han kan få.

Han hamnar på sjukhus. Plötsligt börjar även njurarna krångla. Men George Bernard Shaw kräver att få återvända hem till det lugna Ayot. Där sitter han rullstolsbunden. Och den andra november samma år sitter George Bernard Shaw i sin rullstol inne i matsalen när han stillar insomnar en minut före femslaget.

George Bernard Shaw uppnår den aktningsvärda åldern av nittiofyra år. Han efterlämnar en förmögenhet på den för tiden enorma summan av 301.585 pund, 7 shilling och 5 pence. Det är den största förmögenhet en författare då någonsin har efterlämnat. Dessutom finns det på hans skrivbord en oavslutad pjäs, hans femtiotredje.

"Har man en gång börjat skriva skådespel, kan man sedan inte mera
låta bli", påstår George Bernard Shaw. Och han - om någon - bör ju veta.

kulturjournalist
enander@kajen.com

FOTNOT:

Till George Bernard Shaws mest kända verk hör också Major Barbara (1907), där han avslöjar hur Frälsningsarmén infiltreras av skumma intressen, samt förvandlingskomedin Pygmalion (1914), som senare blev en världssuccé också som musical under titeln My Fair Lady

Som synes svävar G.B. Shaws ande även över musicalversionen av Pygmalion. Bild från en succéföreställning med Rex Harrison och Julie Andrews.

George Bernard Shaw var som sagt känd för sin slagfärdighet. När han hade premiär på en av sina pjäser sände han två biljetter till den engelske premiärministern Winston Churchill, även han för resten Nobelpristagare i litteratur. Shaw bifogade en liten lapp med ordalydelsen:

Svaret kom prompt:

"Tack för biljetterna. Jag kan tyvärr inte komma på premiären, men jag kommer gärna på föreställning nummer 2 - om det blir någon..."

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN