Samuel Beckett föddes den 13 april 1906 i en högborgerlig familj i den förnäma stadsdelen Foxrock i södra Dublin. Familjen bodde i en ståtlig, jättelik patriciervilla med namnet Cooldrinagh, uppkallad efter Becketts mors föräldrahem i County Kildare.

Beckett hade alltså ungefär samma bakgrund som sina landsmän, dramatikern John Millington Synge och poeten och Nobelpristagaren William Butler Yeats (även om Yeats far, advokaten, snart kastade sig in på den vanskliga konstnärsbanan).

Samuel Beckets far, William Beckett (1871-1933) var en framgångsrik civilingenjör, en stöttepelare i samhället och dessutom mycket sportintresserad. Storebror Frank och Samuel ärvde sitt sportintresse från fadern.

De två bröderna levde ett skyddat och behagligt liv i Foxrock. De spelade crocket och tennis på den egna tomten. De simmade en liten bit hemifrån. De ägnade sig åt cricket, rugby och boxning i skolan. Men det fanns också tid över för frimärkssamling och schackspel.

Samuel Beckett som ung cricketstjärna i Portora Royal School´s uniform.

Familjelivet i Foxrock förändrades 1913 när Samuel Beckets morbror, Edward Roe, blev änkling. Morbrodern arbetade på den tiden i Nyasaland (nuvarande Malawi) och hans tre barn placerades i boarding-school i Dublin.

Två flickor, Sheila och Molly Roe, tillbringade alla sina skollov hos Becketts och kusinerna, några år äldre än Samuel, blev hans vänner för livet.

Efter första världskriget återförenades barnen med sin far, som gifte om sig i Storbritannien.

Trots sitt närmast fanatiska sportintresse så hann Samuel Beckett med att läsa mycket. Han slukade böcker redan i sina tidiga år. Läsandet följde honom givetvis genom livet, men det förändrades gradvis.

Med tiden kom läsningen en aning i bakgrunden för författandet, men han tappade aldrig sin kolossala vetgirighet. Hela sitt vuxna liv hade han en stark förkärlek för deckare och thrillers.

På Trinity College i Dublin blev Samuel Beckett för första gången riktigt intresserad av skolarbetet och särskilt då moderna språk som franska och italienska. Beckett blev en stor beundrare av florentinaren Dante Aligheri (1265-1321), som kom att påverka hans litterära produktion senare i livet.

Samtidigt förändrades Samuel Becketts förhållande till föräldrarna i takt med att hans intressen riktades åt det humanistiska hållet.

Samuel hade länge haft en nära och okomplicerad relation med pappa William, som han delade många intressen med, inte minst då sport.

Den humanistiska sidan av samhället var ingen av föräldrarna särskilt imponerad av. De ville helst att båda sönerna skulle följa i faderns fotspår.

Samuel tyckte det räckte att storebror Frank axlade den bördan. Frank utbildade sig till civilingenjör och trädde snart in i faderns firma. Pappa William avled dock redan 1933, då Samuel Beckett var 27 år.

Samuel Becketts relation till modern, May Beckett, förblev ansträngd under resten av hennes liv. Det fanns starka band mellan mor och son, men hon förstod varken honom eller hans vägval i livet.

Efter faderns död upplevde Samuel Beckett en svår kris. Han var extremt blyg och inte särskilt sällskaplig av sig. Dessutom hade hans föräldrar inpräntat en känsla av överlägsenhet i honom alltifrån barndomen. Deras höga förväntningar på hans sociala karriär skapade också problem.

Nu kände han sig frusterad därför att han inte levde upp till moderns krav på honom. Samuel Beckett led av självförakt och drabbades av våldsamma vredesutbrott, som ledde till att han måste söka psykiatrisk hjälp.

Det tog tid för honom att bryta den onda cirkeln, men han lyckades till slut.

1926, som 20-åring, besökte Samuel Beckett Frankrike första gången, då han cyklade i Loire-dalen. Kanske anade han redan då att detta skulle bli hans nya hemland.

Beckett inledde först en lärarkarriär och undervisade under åren runt 1930 först i Belfast i nuvarande Nordirland, där han hade fruktansvärt tråkigt, och sedan i franska vid Trinity College i Dublin.

1931 tröttnade Beckett på det akademiska livet och hoppade av från sin lärartjänst. Året därpå bosatte han sig i Paris, där han fullbordade sin första roman, Dream of Fair to Middling Women, som refuserades och aldrig gavs ut under hans livstid.

Samuel Beckett debuterade som lyriker och efter en novellsamling, More Pricks Than Kicks (1934; Ding-dång), kom den första romanen, Murphy, 1938.

Murphy innehåller partier av stor lyrisk skönhet, men också en stor dos galen komik. Huvudpersonen Murphy försöker förena den yttre och inre världen i sitt kärleksförhållande, men klarar inte av verkligheten och flyr till ett mentalsjukhus.

I Paris hamnade Samuel Beckett i den intellektuella kretsen kring James Joyce, vilket kom att betyda mycket för den unge Becketts utveckling.

Under en sjukhusvistelse i Paris fick Samuel Beckett ett besök, som skulle bli livsavgörande för honom. Besökaren var en kvinna, som han spelat tennis med under en tidigare Parisvistelse. Suzanne Deschevaux-Dumesnil, sex år äldre än Beckett, skulle snart bli hans livsledsagarinna.

De levde tillsammans i en "öppen" relation och Samuel Beckett hade en rad andra kvinnoaffärer. Till de mer celebra älskarinnorna hörde miljonärskan och konstmecenaten Peggy Guggenheim, som kallade Beckett för "Oblomov" (efter Ivan Gontjarovs romangestalt i boken med samma namn) på grund av hans vana att ligga och dra sig i sängen hela dagen.

När andra världskriget bröt ut befann sig Samuel Beckett i Dublin på besök hos sin mor. Han ilade tillbaka till Paris och Suzanne, eftersom han "föredrog Frankrike i krig, framför Irland i fred".

En kort tid uppehöll sig Suzanne och Samuel i Vichy, där också familjen Joyce höll till. Det skulle bli sista mötet mellan Joyce och Beckett, eftersom Joyce fått tillstånd att resa till det neutrala Schweiz, där han avled i Zürich i januari året efter.

Efter Frankrikes fall rekryterades Beckett till motståndsrörelsen, där han spelade en aktiv och viktig roll som agent och informatör. Själv bagatelliserade den anspråklöse Beckett efteråt sin roll som rent boy scout-arbete, men sanningen är att hans arbete var förenat med livsfara.

Suzanne och Samuel tvingades också att fly från sin Parisvåning med Gestapo i hälarna. I flera veckor hölls de gömda i olika våningar i och utanför Paris, innan de smugglades in i den icke-ockuperade zonen.

Paret tog sin tillflykt till den lilla byn Roussillon i Vaucluse-dalen i södra Frankrike, där de kom att stanna i två års tid.

De hade nästan inga tillhörigheter med sig förutom Becketts manuskript till romanen Watt, som var det sista han skrev på engelska på många år. De första veckorna bodde paret på Hotel Escoffier, men sedan flyttade till ett hus som de hyrde.

Samuel Beckett försörjde sig som lantarbetare och tjänade på så sätt ihop till mat och billigt vin. Han lär också ha hjälpt till med vinskörden hos den kände vinmakaren Bonnelly i Roussillon, som också figurerar i den franska texten till mästerverket I väntan på Godot.

Efter kriget belönades Samuel Beckett av den franska regeringen med Croix de Guerre (Krigskorset) för sina insatser för Frankrike.

Han nämnde aldrig ett ord om detta för sina vänner, varken i Frankrike eller i Irland. Hans strävan efter anspråklöshet, på gränsen till självutplåning, kom att prägla hans karaktär allt starkare under resten av livet.

Efter krigsslutet började Samuel Beckett skriva romaner på franska. Han väckte uppmärksamhet med romansviten Molloy (1951), Malone meurt (1951; Malone dör) och L´Innommable (1953; Den onämnbare).

Molloy är kanske den mest lyckade av romanerna. Den är uppdelad i två avdelningar och i den första söker sig Molloy hem till sin mor. Han är strakbent, men lyckas ändå cykla. Till sist kryper han fram i ett dike.

I andra avdelningen ska Moran ge sig ut att söka efter Molloy på order av en viss Youdi. Moran blir plundrad på allt han äger och har och han finner aldrig Molloy. Till slut förändras han och blir nästan likadan som Molloy.

Målet i den yttre världen har ersatts av en inre utveckling.

Samuel Beckett författade Molloy 1948, samma år som han skrev En attendant Godot
(1952; I väntan på Godot).

Pjäsen I väntan på Godot gjorde en oväntad succé och innebar den absurda teaterns genombrott. Två luffare väntar på Godot, som lovat dem mat och en varm sovplats. Det kommer bud från Godot, men han dyker aldrig upp.

Det handlar om väntan som sådan.

Men vem är Godot? Är det den rike släktingen från Amerika som alla väntar på? Eller är det Gud?

Frågan är öppen.

Samuel Becketts andra stora franska pjäs är Fin de Partie (1957; Slutspel). Här sitter maktmänniskan Hamm från början i rullstol. Genom sin gradvisa upplösning ger han pjäsen ett slags handling.

Men typiskt för Samuel Becketts pjäser är att det, i varje fall på det yttre planet, inte händer särskilt mycket, ibland nästan ingenting.

Går det då att förstå Samuel Beckett?

Den frågan ställdes en gång till den irländske rebellen, suputen och geniale författaren Brendan Behan. Kanske har ingen formulerat ett bättre svar än han:

Under senare delen av 1950-talet började Beckett åter att skriva på engelska. Under den här perioden skrev han en rad geniala hörspel, några av de främsta som skapats. Till dem hör All that Fall (1957; Alla dem som falla) och Embers (1959; Askglöd), där människoöden spelas upp i korta glimtar.

1969 belönades Samuel Beckett med Nobelpriset i litteratur. Han drabbades definitivt inte, som vissa andra pristagare, av skrivkramp. Han fortsatte att skriva och regissera sina pjäser hela livet och var aktiv in i det sista.

1989 tog allt slut. Hans älskade Suzanne dog i juli, 89 år gammal. Samuel Beckett dog i december, 83 år gammal.

Gerry Dukes: Samuel Beckett (2001; Penguin Books)

Elizabeth Healy: Literary Tour of Ireland (1995; Wolfhound Press)

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN