Oliver Goldsmith (1730-74) var en slarvig bohem, men en duktig journalist essäist, romanförfattare, poet och dramatiker.

Det av hans verk som kommit att tillhöra världslitteraturen - The Vicar of Wakefield (1766; Lantprästen i Wake-field) - hade han nytta av på ett udda sätt. Hans vän, den berömde dr Samuel Johnson, tvingades sälja manuset för att Goldsmith skulle undgå att sättas på gäldstugan.

En huslig idyll hos Oliver Goldsmiths prästfamilj i
The Vicar of Wakefield. Konstnären Thomas
Rowlandson skildrar här idyllen innan alla olyckorna
brakar loss.

Oliver Goldsmith var den andre sonen till en angloirisk präst och föddes, troligen, i Pallas i County Longford på Irland. Han växte upp i Lissoy och minnena från uppväxten går igen i hans hyllade diktsamling The Deserted Village (1770).

Goldsmith studerade vid Trinity College i Dublin och lyckades med stor möda ta en examen. Efter misslyckade medicinstudier i Edinburgh och Leiden i Nederländerna vandrade han omkring i Frankrike, Schweiz och Italien under åren 1755-56, innan han slog sig ned i England. Han försörjde sig hjälpligt som läkare i Southwark (ev. fick han med tiden en medicinsk examen vid Trinity College) och extralärare i Peckham.

Det var först när Goldsmith började skriva för pressen, som det började gå lite bättre för honom. Men han förblev hela livet en obotlig slarver och bohem med en märklig kärleksaffär, som än i dag förbryllar litteraturforskarna.

Hur intim var hans förbindelse med Mary Horneck, som han mötte då hon bara var 14 år? Hon överlevde honom med flera decennier och försåg Oliver Goldsmiths biografer med stoff - men uppenbarligen bevarade hon en del hemligheter i sitt hjärta.

Oliver Goldsmith träffade dr. Johnson 1761 och doktorn blev en av hans tillskyndare och en viktig mentor för hans författarskap.

The Vicar of Wakefield blev med tiden ett lyckokast, men Goldsmith hade - förutom att han slapp gäldstugan - ingen större glädje av detta. Det var först efter hans död, som skildringen av det idylliska livet i prästgården uppskattades i vida kretsar och kom att bli en klassiker som läses än i dag.

Livet i Wakefield påminde om ett lyckligt Arkadien, men olyckan hotade vid prästgårdsknuten. Goldsmith målar i bjärta färger och det är en präktig melodram, som får en lycklig upplösning.

Trots överdrivet patetiska inslag har denna roman blivit en av det här århundradets klassiska romaner. Det beror på att Goldsmith, förutom att han var en lysande stilist, visar prov på frodig humor i sin idylliska bild av prästfamiljen.

Oliver Goldsmith fick dock uppleva en del framgångar under sin livstid - till de största hörde pjäsen She Stoops to Conquer (1773; Hon ödmjukar sig för att bli upphöjd).

Pjäsen handlar om en ung kvinna som låtsas vara tjänsteflicka för att komma åt den man hon älskar. Det är en briljant komedi, som hör till de mest uppförda pjäserna på engelska scener och som spelats med framgång över hela världen, inte minst i Skandinavien.

Sean O´Casey (1880-1964) föddes som John Casey i Dublin av protestantiska föräldrar. Han hävdade senare i sina självbiografiska verk, i första hand I Knock At The Door (1939) att han utbildades "på Dublins gator". Han kom från en slumartad miljö och det var den han levandegjorde på scenen i sina realistiska pjäser med ett uttalat socialt patos.

Det år O´Casey föddes, 1880, stämplades Dublin som "den mest ohälsosamma staden i världen" i en medicinsk journal. Det låg en hel del i omdömet och det blev en ledstjärna för O´Casey, som ville förändra världen med sina pjäser.

Från 14 års ålder arbetade O´Casey i en rad olika yrken. Han var bl.a. rallare på Great Northern Railway of Ireland från 1903 och framåt. Parallellt studerade han gaeliska, gick in i Gaelic League och the Irish Republican League. Han deltog också i Påskupproret 1916.

Sean O´Casey började intressera sig för amatörteater, skrev sånger och tidningsartiklar. Han skrev också några teaterpjäser, som refuserades av Abbey Theatre, men lady Gregory, direktör och en av grundarna uppmuntrade O´Casey att fortsätta.

Försöken kröntes med framgång 1923, då Abbey Theatre satte upp hans pjäs The Shadow of a Gunman. Den följdes av Juno and the Paycock (Juno och påfågeln) 1924 och The Plough and the Stars (Plogen och stjärnorna) 1926.

Alla pjäserna är tragikomiska med inslag av våldsam död och udden riktad mot storskrävlande och nationalistiska män.

O´Casey varnar för självbedrägeri och överdriven patriotism. Han har större förståelse för den irländska kvinnan "som håller samhället gående" och har en mer realistisk syn på tillvaron.

O´Casey´s pjäser var väckarklockor som ofta väckte anstöt. När The Plough and the Stars hade premiär regnade skor, stolar och stinkbomber över scenen. Mobben var rasande över vad de såg som ett porträtt av irländska patrioter och irländska kvinnor som fegisar och horor. Den skyldige, O´Casey, stämplade de som en "gatpojke från slummen".

Direktören och Nobelpristagaren i litteratur, poeten och dramatikern W.B. Yeats, rusade upp på scenen och tog till orda:

William Butler Yeats fick rätt - The Plough and the Stars anses i dag som det främsta verket av en av Irlands absolut största dramatiker.

Men två månader senare var det slut på sämjan mellan Yeats och O´Casey. Abbey Theatre refuserade O´Casey´s drama The Silver Tassie, en experimentell anti-krigspjäs med expressionistiska inslag, som handlade om en skadad fotbollsspelare.

Bråket ledde till att O´Casey gick i exil 1926 och bosatte sig i England. Han fortsatte att skriva pjäser och en rad självbiografier. De flesta experter är dock eniga om att han aldrig mer nådde upp till nivån i sina första pjäser.

Sean O´Casey är under alla förhållanden en dramatiker, som fortfarande spelas flitigt på scener över hela världen.

Sean O´Casey avled samma år som Brendan Behan, 1964. O´Casey blev 84 år, Behan 41.

Brendan Behan (1923-64) är en av de mest udda figurerna inom den irländska litteraturen. Själv minns jag hans Sverigebesök någon gång runt 1960. Han väckte stort uppseende - det gjorde han alltid - genom att vara bråkig, stökig och full mest hela tiden.

Brendan Behan fick tidigt känna på livets hårda villkor. Han var son till en vanlig målare, Stephan Behan, som var en fanatisk anhängare av IRA.

Som liten pojke presenterades Brendan för sin far genom ett galler på fängelset Kilmainham, det beryktade ställe där Påskupprorets män avrättades år 1916.

Många år senare skulle Behan omvandla sina upplevelser av faderns fängelsevistelse till det starka dramat The Quare Fellow (1959; Den dödsdömde).

Behan förlägger här handlingen till ett annat fängelse, Mountjoy, men när dramat senare filmatiseras sker inspelning just i det fängelse, Kilmainham Gaol, där fadern suttit.

The Quare Fellow handlar om en dödsdömds sista natt och den gjorde stor succé i regi av den berömda regissören Joan Littlewood på Theatre Workshop.

Joan Littlewood regisserade också ett annat av Behans hyllade dramer, den tragikomiska The Hostage (1958; Gisslan), där en engelsk soldat tas som gisslan av IRA och hålls fängslad på en bordell i Dublin.

Det är en både realistisk och grotesk fars med ingredienser som sång och poesi. En söt tjänsteflicka från landet förälskar sig i den engelske soldaten och det kryllar av prostituerade och kunder av olika kön.

Det är en mustig skildring av en trivsam bordell, som sjuder av sång och livslust. Det är lysande satir.

Brendan Behan var från barnsben en rebell och han gick i sin fars fotspår. Unge Brendan gick med i Fianna, Irish Republican Boyscouts, innan han fyllt 10 år och enrollerade sig i IRA innan han fyllt 15. Han arresterades 1939 i Liverpool för att ha burit på sprängämnen och dömdes till tre år i ungdomsvårdsskola, Borstal.

Han skildrade senare den här tiden i den lysande självbiografiska romanen Borstal Boy (1958; Borstalpojken), som blev en internationell bestseller.

I Borstal Boy idealiserar Behan sina ungdomsår i IRA, men i flera andra verk, som exempelvis The Hostage, möter vi en annan hållning till de glorifierade vapen - handgjorda handgranater, landminor, gevär, pikar och knivar - som möter besökaren i museet kring Påskupprorets män i Kilmainham Gaol. Pat i pjäsen frågar sig:

"What the hell difference does it make, left or right? There were good men lost on both sides." (Vilken jävla skillnad gör det, vänster eller höger? Det förlorades goda män på båda sidor.)

Brendan Behan frigavs 1941, men dömdes året därpå till 14 års fängelse för att ha skjutit en polisman med avsikt att döda. Hans upplevelser i fängelset var ytterligare en inspirationskälla till dramat, The Quare Feelow.

Brendan Behan fick amnesti 1945 och arbetade en period som housepainter, vanlig målare som fadern, innan han började skriva för tidningar. Han vistades en tid i Frankrike och England innan han slog igenom på allvar som dramatiker.

"Nej, jag mår inte alls illa. Jag ska bara koppla
av lite, som man säger". Det uttalandet fällde
en asberusad Brendan Behan inför ett förvånat
pressuppbåd 1960. Han väckte också uppseende
genom att uppträda kraftigt berusad i en BBC-
intervju och genom att somna i en amerikansk
TV-studio inför miljoner amerikanska tittare.

Den törstige irländaren var en stor talang och litteraturkritikerna beklagade att han inte fick leva längre och utvecklas som prosaist. Många menar nämligen att han - trots sina stora framgångar som dramatiker - kunnat bli ännu större som prosaförfattare, vilket hade framskymtat i en del verk.

Brendan Behan drack helt enkelt ihjäl sig och han var bara 41 år när han avled 1964.

Flann O´Brien (1911-66) betecknades av en av sina vänner som "en mycket stillsam man när han var nykter".

- Men det var han nästan aldrig, tillade vännen.

Till minne av Leopold Bloom firas Bloomsday den 16 juni
varje år. I mitten av den tappra skaran framför Joyce's
Martello Tower syns den galne Flann O'brien.
Den lika törstige författaren Patrick Kavanagh är nummer
två från höger. Bilden togs 1954.

Bilden av O´Brien är bilden av ett alkoholiserat, missförstått geni, som ibland bar sig riktigt illa åt. Han nådde herostratisk ryktbarhet genom att stå och pinka från fotsteget på en buss rakt ut på förfärade Dublinbor.

Dublinbor är härdade vad gäller författarfyllon, men ett sådant beteende skänker odödlighet även åt en sådan varelse.

Många jämför Flann O´Brien med James Joyce och Samuel Beckett, men menar att O´Brien hade otur och tappade sugen när han blev refuserad. Annars hade han - menar många - kunnat nå samma nivå som Joyce.

Flann O´Briens storhet - och stora problem - var att han var en experimentell nydanare, som låg långt före sin tid. Samtiden förstod honom inte. Det hade han ju gemensamt med Joyce, men denne fick ändå uppleva framgången under sin livstid - det fick inte Flann O´Brien.

Hans rätta namn var Brian O´Nolan eller det gaeliska O Nuallain, som han gärna använde eftersom han vurmade för gaeliska som han talade flytande från födseln. En av hans böcker skrevs på gaeliska och översattes långt efter hans död till engelska.

Han föddes i Strabane, County Tyrone och utbildade sig på University College i Dublin. O´Brien blev kommunaltjänsteman och arbetade inom the Irish Civil Service tills han förtidspensionerades 1953 på grund av "sviktande hälsa", ett rent svepskäl.

I själva verket drog O´Briens chefer en lättnadens suck när de lyckats få bort honom, eftersom O´Brien tagit för vana att smutskasta förvaltningen i sin veckokrönika i The Irish Times.

Under signaturen Myles na gCopaleen producerade O´Brien veckokrönikor i tidningen som var ett under av humor, elakhet och bitande satir. Han sände ut sina giftpilar från 1940 ända till sin död 1966. Dublinborna älskade Myles na gCopaleen och vred sig av skratt åt hur Myles drev gäck med Dublins tjänstemän.

Hans chefer och kolleger hade inte lika kul...

En av O´Briens vänner, Anthony Cronin, beskrev honom så här:

Flann O´Briens debutroman, At Swim-Two-Birds (en ordagrann översättning av det gaeliska ortnamnet Snámh Dá Ean) kom 1939 och väckte stor beundran i en snäv krets. Men den var för svår för den samtida publiken och såldes bara i 244 exemplar.

At Swim-Two-Birds är en sprudlande, fantasirik roman med dubbla bottnar om en ung student, inackorderad hos sin farbror i Dublin, som tillbringar sin dag i sängen eller på puben. Han skriver en roman om en författare vars skapade gestalter får liv. Därför måste han hysa in dem på hotell Röda svanen för att få kontroll på dem.

Han har dem i sitt våld när han är vaken - men inte när han sover.

Det är en halvt galen häxdans med figurer som inte gillar de roller författaren tilldelat dem. Skurken vill inte vara skurk, eftersom han egentligen är en hederlig karl o.s.v.

Gestalterna i boken försöker hålla författaren sovande, så att de kan leva sina riktiga liv.

At Swim-Two-Birds är i dag en kultbok, som väckt internationell uppmärksamhet.

Året därpå, 1940, refuserade O´Briens förlag, Longmans i London, den nya romanen, The Third Policeman (1967; Den tredje polisen), som ansågs vara alltför fantastisk. Det skulle dröja tjugosju år innan boken kom ut 1967, året efter Flann O´Briens död.

O´Brien blev djupt sårad av refuseringen och det skulle dröja tjugo år innan han skrev en bok igen. Han hävdade också länge, och trodde det nog också själv, att han förlorat manuskriptet till The Third Policeman, men så var det alltså inte.

Flann O´Brien kände sig besläktad med James Joyce och det märks att de tillhör samma litterära tradition. Joyce var en inspirationskälla för O´Brien, som sände ett ex. av At Swim-Two-Birds till Joyce i Paris 1939.

Den synsvage Joyce lär ha suttit med ett batteri av förstoringsglas, läst och läst och skrattat så att han höll på att trilla av stolen.

Flann O´Brien fick uppleva Joyce´s allt större berömmelse, medan han själv kände sig undanpuffad och bortglömd. Han skrev fler roliga romaner, men de nådde inte riktigt upp till samma höjd som de första.

Han sjönk allt djupare in i bitterheten och alkoholismen. Populariteten som tidningskrönikören Myles na gCopaleen räckte inte till. Han ville bli erkänd som en stor författare.

Det blev han. Men då var han död.

Oscar Wilde, W.B. Yeats, Seamus Heaney, Roddy Doyle och Dermot Bolger har de senaste åren presenterats i utförliga reportage i Tidningen Boken.

Poeten Seamus Heaney (1939-) hör förstås till de främsta bland de nu levande irländarna. Tidningen Bokens Toni Hall­ström presenterade honom för några år sedan i en stor intervju. Till hans främsta verk hör Wintering Out (1972). North (1975). Field Work (1979; Fält-arbete, 1986), The Haw Lantern (1987;Hagtornslyktan. 1988). Flera av diktsamlingarna utkom i en samlingsvolym, På väg (Natur och Kultur), pä svenska 1994. Året därpå fick Seamus Heaney Nobelpriset i litteratur.

Edna 0'Brien (1932 -) hör till storheterna inom dagens irländska litteratur. Hon slog igenom med romanerna The Country Girls (1960; Tvä flickor på Irland), The Lonely Girl (1962) och Girls in Their Married Bliss (1963; Flickor i äktenskapets hamn).

Edna O´Brien föddes 1932 i County Clare
på västra Irland.

I romanerna skildrar 0'Brien hur två systrar. Caithleen Brady (Kate) och Bridget Brennan (Baba) frigör sig från sin katolska uppfostran i klosterskola på landet och beger sig till det bullriga, världsliga Dublin. I den sista romanen i sviten hamnar systrarna i London.

Edna 0'Brien föddes i County Clare på västra Irland och har en liknande bakgrund med klosterskola och sträng uppfostran som systrarna i böckerna.

0'Brien hamnade i Dublin för att bli farmaceut, men ödet ville annorlunda. Hon gifte sig tidigt, fick två söner och började skriva när hon i 25-årsåldern flyttade till London, där hon fortfarande är bosatt.

Edna 0'Brien är en feministisk för­fattare. som ofta angriper manssamhället. Till hennes främsta romaner hör också A Scandalous Woman and other Stories (1971; Mina minnens hus) och (Johnny I Hardly Knew You (1977; Älskade vem var du?).

Roddy Doyle (1958 -) är det stora namnet bland de yngre irländska författarna. Hans bok Paddy Clarke Ha Ha Ha (1993). som handlar om en 10-årig skol­pojke vars liv skuggas av föräldrarnas eländiga äktenskap, belönades med Booker-priset (Doyle är den förste och hittills ende irländare som fått priset), såldes i 400.000 ex. och översattes till 19 språk.

Det finns en social udd i Doyle's böcker, men man hittar inga mästrande pekpinnar. Humorn är hans vapen.

Roddy Doyle's tre första romaner, den s.k. Barrytown-trilogin. är lysande mästerverk: The Commitments (1987). The Snapper (1990) och The Van (1991; Skåpvagnen). Samtliga tre har omvandlats till högintressanta filmer, som väckt internationell uppmärksamhet.

Doyle skildrar familjen Rabbitte i en slumartad förort i norra Dublin. Med humor och värme ger han en bild av dessa människors kamp för att överleva i en härd värld.

Dermot Bolger (1959 -) slog igenom med The Journey Home (1960; Vägen hem), som hyllades av kritikerna som "den bästa romanen om Dublin sedan Joyce's dagar" och "en milstolpe i den irländska litteraturen". Det är en suggestiv skildring av Dublins mörka sidor, en värld av droger och kriminalitet.

Dermot Bolger är född i Finglas, en arbetarförort till Dublin. Han har också skapat sig ett namn som poet och dramatiker. I dag är han ett av de ledande namnen i Dublins litterära kretsar.

Brian Friel (1929 -) är det stora namnet bland samtida irländska dramatiker. Han föddes i Omagh i Nordirland, men är numera bosatt i republiken Irland. Hans erfarenhet av att växa upp som en katolsk outsider i det protestantiskt dominerade Nordirland har gett djupa avtryck i hans dramer. Där finns en känslighet, som gränsar till misstänksamhet och förtvivlan. Han har kallats "en irländsk Tjechov".

Friel slog igenom internationellt med dramerna Translations (1979) och Dancing at Lughnasa {Augusti dansen), som hade premiär på Abbey Theatre 1990. Dancing at Lughnasa har spelats över hela världen, bl.a. på Dramaten i Stockholm och på Malmö stadsteater.

Bo Axelsson

FOTNOT:

Dame Iris Murdoch (1919-99) var före Roddy Doyle med att få det prestigefyllda Booker-priset (1978 för The Sea, The Sea, sv. Havet, havet), men hon räknas som engelsk författare även om hon faktiskt föddes i Dublin av angloiriska föräldrar. Hon har dock skrivit den kanske främsta romanen för förståelse av Irland och irländarna, The Red and the Green (1965; Rött och grönt), som handlar om förspelet till Påskupproret på Irland 1916.

© Copyright: Tidningen Boken 2002-2003

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN