TIDNINGEN BOKEN 9-10 2004-2005


Lermontov rönte
samma öde
som Pusjkin

Gardesofficeren och diktaren Michail Lermontov läste en
flammande protestdikt, fylld av harm, när Pusjkins vänner samlades
till en minnesstund i hemlighet efter den officiella begravningen, där de
ej fick närvara. Dikten, En diktares död, kunde närmast betecknas som en revolution
utskriven på papper. Trots att den inte trycktes var tsarens polis snabbt Lermontov
på spåren - han skulle röna samma öde som Pusjkin, hans läromästare och idol.

Michail Lermontov är ett unikum i den ryska litteraturen. Trots att han bara blev 27 år hann han med förvånansvärt mycket och intar en viktig plats i den ryska litteraturhistorien.

Lermontovs barndom spelade en viktig roll i danandet av hans karaktär. Han föddes 1814 och modern dog när han bara var 3 år. Nu vidtog en bitter strid om den lille pojken. Fadern, som var en utfattig godsägare, förlorade kampen om sin lille son, som hamnade hos den rika och förnäma mormodern.

Michail Lermontov plågades tidigt av känslor av underlägsenhet och han försökte kompensera sitt bristande självförtroendet med ett arrogant och sarkastiskt uppträdande. Han försökte dölja sin enkla härkomst på fädernesidan genom att hävda att han härstammade från de skotska "lairds of Learmont", vilket troligen var sanning. Men när han påstod att han också hade rötter hos de spanska grevarna av Lerma var det en direkt lögn.

Lermontov väckte uppseende på balerna i S:t Petersburg både genom sitt uppträdande och sitt utseende. Han strödde spydiga kommentarer omkring sig och kunde vara särskilt elak mot kvinnorna. Om han lyckades erövra en kvinna övergav han henne raskt med några nedsättande ord.

Troligen var detta hämnden för den nedlåtande behandling han själv fått utstå från flickorna i sin hembygd under ungdomen. De gjorde narr av honom för hans spensliga figur och breda skuldror, som gav intryck av att han var kutryggig. En liten fjunig mustasch och en barnslig mun med ett snett leende kompletterade bilden av en ganska frånstötande person.

Pornografiska dikter
Michail Lermontov skrevs in vid Moskvas universitet 1830, men hoppade av studierna efter en konflikt med en lärare. I stället anmälde han sig till en officersskola i huvudstaden S:t Petersburg och upptogs i ett gardesregemente. Han trivdes rätt bra i husarregementets eleganta uniform, som i någon mån hjälpte upp hans anskrämliga figur.

Lermontov väckte uppseende i sällskapslivet genom vilda utsvävningar och sin egenhet att göra sig lustig på andras bekostnad. Hans officerskamrater visste att han skrev pornografiska dikter - men det var också allt.

I själva verket började Lermontov mycket tidigt att skriva dikter, inspirerad av Pusjkin och lord Byron. Redan som 17-åring skrev han dikten Ängeln, som ger ett mycket moget intryck. Han skildrar den pinade själens längtan efter himmelsk renhet på ett musikaliskt och folkligt sätt. Detta tema skulle bli ett ledmotiv i hans framtida diktning.

Men det dröjde till 1836, då han bara hade fem år kvar att leva, innan han upptog diktningen på allvar igen. Under dessa korta år hann han skapa en rad betydande verk, bl.a. de romantiska versberättelserna Demonen och Klostergossen.

Demonen ger prov på storslagen naturlyrik med Kaukasus som fond. Det är ett romantiskt versepos med fallna änglar, prinsessor och ond bråd död. Det var ett viktigt verk i romantikens anda, men kanske lite svårt att ta på allvar i dag.

Michail Lermontov var 22 år när han läste En diktares död då Pusjkins vänner samlades på Wolfs café på paradgatan Nevskij prospekt, efter att de utestängts från diktarens begravning.

I dikten anklagar Lermontov de styrande och aristokratin för mord på Pusjkin. Han brännmärker också de styrandes mygel och ljusskygga affärer och uppmanar mer eller mindre direkt till revolution.

Trots att dikten till en början inte trycktes nådde den långt ut på den ryska landsbygden och även ända till Paris.

Det dröjde inte länge innan tsarens polis avslöjade den 22-årige gardesofficeren Michail Lermontov som författaren.

Straffet kom prompt - tsaren förvisade Lermontov till Kaukasien.

Hans inflytelserika mormor lyckades häva förvisningen efter ett år och Lermontov återvände till S:t Petersburg, där han 1840 skrev sitt första och enda prosaverk, den hyllade romanen Vår tids hjälte.

Ett självporträtt
Litteraturforskarna är ense om att huvudpersonen Petjorin i Vår tids hjälte är ett självporträtt. Visserligen är Petjorin i romanen ung vacker och rik, till skillnad från Lermontov, men troligen är det hans önskedrömmar som tar form i romanfigurens gestalt.

Andra egenskaper delar Petjorin med sin upphovsman. Petjorin är begåvad, men lider av kronisk livsleda. Han är en man utan mål, som känner att livet bara rinner förbi i total meningslöshet. Han är ensam, olycklig och får inte utlopp för de obändiga krafter, som finns inom honom.

 


 

Petjorin är en idealist som vill förändra världen, men han upplever total maktlöshet i tsarens Ryssland. Han är en antihjälte och en symbol för sin generations uppgivenhet inför feodalsystemet och tsarens välde.


Michail Lermontov var ett
ungt överspänt geni med
mindervärdeskomplex.
Han var bara 27 år när han
dödades i en duell.

Michail Lermontov själv förklarade:

"Petjorin är inte ett porträtt av en
enskild person, utan ett porträtt
sammanställt av hela vår generations
lyten."

Vår tids hjälte väckte förhoppningar om kommande litterära stordåd, men diktarens tid var utmätt.

Efter att Lermontov duellerat med den franske ambassadörens son gav tsaren den unge hetsporren en ny biljett till Kaukasien.

På kurorten Pjatigorsk vid Kaukasus nordsluttning råkade Lermontov i gräl om en kvinna. Han överöste rivalen med okvädingsord och en duell var oundviklig.

Efter första skottet segnade Michail Lermontov ned, dödligt sårad. Han blev bara 27 år.

Senare ryktades det att hovet provocerat fram duellen för att bli kvitt den obekväme Lermontov. Det förekom också uppgifter om att Lermontov lönnmördats av tsarens hemliga polis. Klart är i alla fall att tsar Nikolai I yttrade dessa ord när han fått veta att skalden dödats:

"En hund får en hunds död."

Vår tids hjälte har kallats den första psykologiska romanen på ryska och den blev en inspirationskälla för en rad efterföljande stora ryska berättare, som Ivan Turgenjev, Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij och Anton Tjechov.

I Tjechovs drama Tre systrar (1901) uppträder stabskaptenen Solenyj, en symbol för utanförskapet. Han förstör stämningen genom plumpa skämt och egendomliga repliker. Samtidigt visar hans kärleksförklaring till en av systrarna, Irina, att han törstar efter ömhet.

Solenyj ursäktar sitt uppförande med att han liknar poeten Lermontov, både till karaktär och utseende.

Även utanför Rysslands gränser väckte Vår tids hjälte beundran och en ung Georg Brandes skrev:

"Vad jag har älskat och beundrat denna bok, den första jag som vuxen människa förstod."

Bo Axelsson
 

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2005