Utgivningen av romanen Pusjkin är en verklig kulturgärning och det är Gidlunds förlag, som sett till att denna klassiker nu äntligen finns att tillgå på svenska. Jurij Tynjanov (1894-1943) skrev den tredje delen av romanen dödssjuk i ms mitt under brinnande världskrig och Stalins terrorregim. Tynjanov finns sedan tidigare översatt till svenska, men alltså inte romanen om Pusjkin, som är hans främsta verk.

De två första delarna av romanen om Pusjkin utkom lagom till 100-årsminnet av Pusjkins död 1937.

Aleksandr Sergejevitsj Pusjkin blev bara 37 år. Han dog efter en helt onödig duell den 29 januari 1837.

Rykten om otrohet
Slutet närmade sig för Pusjkin när en fransk kavalleriofficer i tsarens tjänst, Georges d`Anthès, började kurtisera unga fru Pusjkin. Det började gå rykten om otrohet, som förmodligen var osanna, men d`Anthès tvingades gifta sig med Pusjkins svägerska, efter att han försvarat sig med att det var henne han uppvaktat.

Pusjkins svägerska var äldre och ansågs som ett dåligt parti och ryktena om d`Anthès och Natalja Pusjkin tog inte slut. Nu visade det sig också att d`Anthès inte längre tog avstånd från ryktena utan underblåste dem.

Pusjkin såg sig tvungen att utmana d`Anthès på duell.

De möttes nära järnvägsstationen i Novaja Derevnja på Viborgsidan och fransmannen sköt första skottet, som träffade Pusjkin i magen och, efter ohyggliga plågor, skulle leda till hans död i sängen i hemmet några dagar senare.

Tsarens censur ingrep nu och kistan med Pusjkins kvarlevor forslades ut ur S:t Petersburg gömd på en skrinda. Vid den officiella begravningen fick bara hovets högdjur närvara - inga av Pusjkins verkliga vänner, inga professorer, inga studenter.

Alla de som älskade diktaren utestängdes.

Vännerna samlades i hemlighet på Wolfs café på paradgatan Nevskij prospekt och diktaren Michail Lermontov läste en dikt om Pusjkins död.

Lermontovs "tilltag" ansågs så allvarligt att tsaren förvisade honom till Kaukasus.

Aleksandr Sergejevitsj Pusjkin föddes den 6 juni 1799 i Moskva. Han tillhörde på farssidan en gammal rysk adelssläkt och på morssidan hade han afrikanska rötter. Pusjkins morfar var generalen Ibrahim Gannibal (ursprungligen Hannibal), som kallades för "Peter den stores arab".

Gannibal var ingalunda arab, men dock en svart afrikan. Han togs som gisslan som 8-åring och fördes till Turkiet där den ryske ambassadören, en förfader till Leo Tolstoj, tog honom under sina vingars skugga och senare skänkte honom som "gåva" till tsar Peter den store.

Ibrahim Gannibal visade sig vara en begåvning, som gjorde en strålande militär karriär i Ryssland.

En hövdingeson
Senare forskning har kommit fram till att Ibrahim Gannibal troligen var en hövdingeson från Kamerun.

Aleksandr Pusjkin var mycket stolt över sin exotiske morfar och i flera dikter hänvisar han till sin brokiga bakgrund och rötterna i det fjärran Afrika. Unge Pusjkin ståtade också med mörka exotiska lockar och ett, enligt vittnen, eldfängt temperament.

Han visade tidigt att han var ett underbarn och han var också en rebell, som gick sina egna vägar. I rysk litteratur har han ungefär samma ställning som Mozart har inom musiken. Pusjkin skrev också en serie "minitragedier", där stycket Mozart och Salieri ingår.

Pusjkin växte upp i ett synnerligen litterärt hem och hans farbror var den ansedde författen och lebemannen Vasilij Pusjkin, som skrivit en synnerligen fräck parodi på klassicisterna.

Aleksandrs far, Sergej Pusjkin, var gardesofficer och en slösaktig slarver, som hade en enorm dragningskraft på kvinnor; ett karaktärsdrag som gick i arv till sonen.

Hemmet var i högsta grad litterärt och Aleksandr skolades in i den franska litteraturen, vilket skulle forma honom och hans diktning för resten av livet. Det dagliga språket i Pusjkins barndomshem var också franska.

Upplysningsmannen Michail Speranskij låg bakom tsarens lyceum, Tsarskoje Selo, som låg några mil utanför S:t Petersburg. Pusjkin stormtrivdes här under åren 1811-1817. Lyceet levde kvar ända till 1917.

Aleksandr var ett besvärligt och bångstyrigt barn, som föräldrarna hade svårt att hantera. Familjens vän, historikern Aleksandr Turgenjev, insåg snabbt att han hade att göra med ett underbarn, som kunde gå långt. Turgenjev såg till att unge Pusjkin kom in på tsarens, Alexander I, eftertraktade lyceum, Tsarskoje Selo, som inrättades 1811. Skolan var gratis, men det var mycket svårt att bli antagen. Bara 33 elever togs in samtidigt med Pusjkin 1811. Gymnasiet, som låg vägg i vägg med tsarens sommarpalats, inrättades i en tid som genomströmmades av liberala idéer. Michail Michajlovitj Speranskij spelade vid den här tiden en viktig roll i rysk inrikespolitik. Han ville med lyceet se till att vanliga ofrälse barn tillsammans med adelns och tsarfamiljens ungdomar fick lära sig moderna liberala idéer. Speranskij dök upp i Ryssland några decennier efter att den tyske läkaren och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee, danske kung Christian VII:s livläkare, försökt införa demokrati i Danmark. För Struensees del slutade det med avrättning (Se Per Olov Enquists roman Livläkarens besök; 1999, Norstedts).

Förvisades
Tsaren var nog inte helt på det klara med vad Speranskij tänkt sig, men denne hann genomföra en hel del av sina idéer, som kom att genomsyra lyceet, innan han förvisades 1812.

Tsarens lyceum kom att leva kvar ända till 1917.

Pusjkin kom till Tsarskoje Selo i september 1811 och tilldelades, precis som alla kamraterna, ett enkelrum. Han kom att älska lyceet och han inspirerades av de liberala idéerna.

Pusjkin greps särskilt av Voltaires filosofi och han blev en stark motståndare till envälde och livegenskap.

Flera av Pusjkins studiekamrater skulle senare delta i det misslyckade dekabristupproret (dekabr = december) mot tsaren år 1825. Pusjkin själv stod aldrig på barrikaderna (under dekabristupproret var han förvisad till faderns gods nära Pskov, men erkände efteråt att han annars skulle ha varit med), men han sympatiserade med liberala och revolutionära tankegångar. Samma år som han lämnade lyceet, 1817, skrev han också en dikt, Frihet, där han ställde sig starkt kritisk till tsarens styre.

Senare i livet talade han alltid om tiden i Tsarskoje Selo som den lyckligaste i hans liv.

Men dikten Frihet blev ödesdiger för unge Pusjkin. Den trycktes från början inte, utan cirkulerade i vissa kretsar i handskrivet skick. Det tog tre år innan den, 1820, letade sig fram till tsar Alexanders händer. Reaktionen uteblev inte och den blev ännu värre eftersom Pusjkin i några strofer skildrat mordet på tsar Paul I, Alexanders far, 1801.

Anledningen var att Alexander var starkt misstänkt för att ha varit delaktig i mordet på sin egen far.

Aleksandr Pusjkin blev nu förvisad av tsaren till Bessarabien (ung. nuvarande Moldavien). Bessarabien var ett uselt tillhåll och poetens vänner lyckades få honom förflyttad till Odessa, det livliga kulturcentrat vid Svarta havet i Ukraina. Pusjkin hamnade på ett gods, där han tämligen omgående, inte utan framgång, slog sina lovar kring godsägarens vackra hustru. Historien uppdagades och kom till tsarens kännedom med ny förvisning som resultat.

Den 21-årige Aleksandr Pusjkin vid tiden för förvisningen till Bessarabien 1820.

Epokgörande drama
Nu blev straffet en mer formell förvisning och förvaring på Pusjkins fars gods Michajlovskoje nära Pskov.

Aleksandr Pusjkin satt i förvar här i två år, 1824 - 1826, och skrev under den tiden sitt stora drama Boris Godunov, som för oss kanske är mest känt via Modest Musorgskijs operaversion.

Dramat var epokgörande med sin behandling av förhållandet mellan härskare och undersåtar som ett filosofiskt problem. Boris Godunov har kommit till makten via en brottslig gärning, ett mord. Han försöker trots detta att genom klokhet och förnuftigt utövande av sin makt behålla tronen. Han misslyckas.

Pusjkin bröt mot gängse mönster, när han vände sig bort från klassicismen och anslöt sig till en ny och friare tradition.

Redan under tiden i Odessa hade Pusjkin påbörjat det som skulle bli hans livsverk, versromanen Eugen Onegin (ryska: Jevgenij Onegin), också känd och älskad genom en opera, Pjotr Tjajkovskijs med samma namn (1879).

Den sorgsna och vemodiga kärlekshistorien i detta geniala drama är en metafor för Pusjkins bild av sitt samtida Ryssland. Tjajkovskijs musik, om än så bedårande och intagande, kan inte göra rättvisa åt Pusjkins spirituella och lekfulla handlag, när han behandlar djupt allvarliga teman.

Eugen Onegin har kallats en bilderbok av det myllrande ryska livet med scener från teatrar, soiréer, braskvällar, kuskar, bagarbutiker och snöiga vinterlandskap. Själv hade Pusjkins först tänkt sig dramat som en rysk variant på lord Byrons Don Juan, men det blev helt annorlunda.

Det finns en bedårande musik i Pusjkins vers långt innan Tjajkovskij har satt sin prägel på versdramat och den, till det yttre banala, historien om den unge slarvern, som försitter chansen att förenas med den han älskar, har många bottnar.

"Dekabristupproret", det första allvarliga försöket på 60 år att störta tsardömet, ägde rum en svinkall morgon, måndagen den 14 december 1825, medan Pusjkin satt förvisad på faderns gods.

Nära Peter den stores staty, Brons-ryttaren, och Isakskatedralen på Senatsplatsen samlades 3.000 soldater. En grupp skulle inta Vinterpalatset i S:t Petersburg, en officer skulle mörda tsar Nikolai I.

Förhördes av tsaren
Den tilltänkte tsarmördaren drabbades av eftertankens kranka blekhet och hoppade av. Allt gick snett och upproret slogs ned med lätthet av tsarens styrkor.

Trots att Pusjkin satt i husarrest blev han senare förhörd av tsar Nikolai, som var helt på det klara med var Pusjkins politiska sympatier låg. Diktaren erkände i förhöret att han skulle varit med under dekabristupproret om han varit fri. Samtidigt påpekade han att det var ett vansinnigt företag.

Detta ledde till att tsaren efteråt trumpetade ut att han "talat med Rysslands klokaste man".

Pusjkin lovade att komma på andra tankar och släpptes ur husarresten. Efter att Pusjkin klagat över den censur han ständigt utsattes för deklarerade tsaren att han i fortsättningen personligen skulle stå för censuren. Efteråt deklarerade tsaren de nu legendariska orden för några hovmän:

Detta var, på sätt och vis, sant. Tsaren var en ung charmerande man, bara tre år äldre än Pusjkin, som gjorde intryck på diktaren. Det tycktes som om de två unga männen kommit överens till bådas bästa.

Säkerligen var det till tsarens bästa - men knappast till Pusjkins. Han var nu bakbunden till händer och fötter och skulle aldrig mer känna sig som en riktigt fri diktare.

Situationen förvärrades ytterligare när Pusjkin äktade den 18-åriga skönheten Natalja Gontsjarova. Det ledde, som vi inledningsvis berättade, till Pusjkins död för en revolverkula.

Trots sina bakbundna händer lyckades ändå Pusjkin skriva en del bestående verk under sina sista år. 1833 kom dikten Bronsryttaren, läst och älskad av alla ryssar, som inleds med ett vackert panorama över S:t Petersburg, som följs av en dramatisk handling med verklighetens stora översvämning 1824 som kuliss.

Drivs till vansinne
I centrum står Jevgenij, en enkel tjänsteman,som finner att huset med hans älskade har spolats bort av floden. Sorgen driver honom till vansinne och han vacklar runt i staden.

Under sin vandring hamnar han framför Bronsryttaren, ryttarstatyn av Peter den store, och han knyter sina händer i raseri mot stadens grundare. Men plötsligt ser han hur tsaren i sin vrede vänder sig mot honom och han börjar springa längs kajen med bronsryttarens hovar klapprande efter sig.

Man finner Jevgenijs döda kropp på Golodajön. Han ligger i en brädhög, som spolats upp på stranden.

Till de viktigaste verken under senare år hör prosaberättelserna Spader dam (1834) och Kaptenens dotter (1836).

Pusjkin var i första hand lyriker, men visade under senare år att han till fullo bemästrade även prosan. Han skapade en knapp, koncis stil, som gjorde att karaktärskildringen blev tydlig, utmejslad.

Vilka mästerverk hade inte Pusjkin kunnat skriva om det förunnats honom att bli lika gammal som exempelvis Leo Tolstoj? Det är ett debattämne som många litteraturintresserade ryssar ägnat sig åt under årens lopp.

Svaret får vi aldrig. En revolverkula en januaridag 1837 satte stopp för Rysslands störste författare.

Bo Axelsson
 

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2005

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN