Sirmione - antikens Sirmio - ligger vid sydspetsen av Gardasjön. En udde skjuter ut i sjön och längst ut på udden, med en makalös utsikt över Lago di Garda, ligger resterna av en pampig romersk villa, som tros ha tillhört den store diktaren Valerius Catullus. Trakten är oerhört populär än i dag och nedanför klipporna ligger en rad människor och solbadar på små sandrevlar i kanten av sjön.

En illustration till Catullus´ dikter till Lesbia. Scenen återfinns på en lerskål av den romerske keramikern Marcus Perennius, vars arbete i dag kan ses på Glyptoteket i Köpenhamn.

Catullus var en av de första stora kärleksdiktarna och det var om sin egen kärlek, sin egen intensiva, desperata kärlek och sin kärlekssorg han skrev. Hans diktning präglades till stor del av hans relation till en förmögen adelskvinna, gift med en högättad politiker, konsuln Metellus, som dör under mystiska omständigheter, troligen förgiftad. Adelsdamen hette Clodia och fick namnet Lesbia i hans diktning. Namnet har inte ett dugg med lesbisk kärlek att göra, utan har inspirerats av ön Lesbos´ kända skaldinna Sappho. Cicero kallade Clodia för "amica omnium", allas vänninna. Hon var vacker och charmerande, men äventyrlig och mycket trolös. Hon var centralgestalten i en veritabel kändisrättegång, som följdes av en stor publik, på Forum i Rom den 4 april år 56 före Kristus, då förbindelsen med Catullus var avslutad. Hennes bror, den rike 26-åringen Marcus Caelius Rufus, stod åtalad för att ha haft ett incestuöst förhållande med henne och försökt giftmörda henne, när hon valde att sväva vidare till andra famnar, samt för stöld och medhjälp till mord på en diplomat. Brodern friades efter att Cicero excellerat i ett försvarstal, som var ett retoriskt mästarprov.

Lycklig älskare
När den unge Catullus är Clodias lycklige älskare finns inga gränser för hans kärlek:

"Ge mig tusen kyssar, och sedan hundra,
och så tusen igen och nya hundra,
sedan ännu ett tusen och så hundra.
När vi sedan har samlat många tusen,
skall vi blanda dem, så att ingen kan dem
räkna mer och i avund ont oss vålla,
om han vet att det var så många kyssar."
(Översättning: Gerhard Bendz)

Catullus inser ofta under deras förhållande att han håller på att gå under i sin kärlek till en människa, som han, det inser han gradvis, inte tycker om. Det är ett tidlöst tema, som den svenske författaren Theodor Kallifatides nyligen tog upp i sin bok En kvinna att älska.
Kallifatides pekar på det faktum att man måste tycka om en människa för att ha henne som vän eller väninna, men att man utan vidare kan älska en knöl.
Så här uttryckte Catullus det på sin tid i den berömda dikten nummer 72 på elegiskt distikon:

"Förr sade du att du bara ville vara intim
med Catullus, Lesbia, och inte ens ville vara
med Jupiter hellre än mig. Då tyckte jag om
dig inte bara så mycket som man gillar en
vanlig flickvän, utan som en far tycker om
sina söner och svärsöner.
Nu känner jag dig bättre: jag brinner mycket
våldsammare, fastän du i mina ögon är en
mycket sämre och ytligare människa.
Hur kan det vara så? frågar du.
Eftersom en så sårande behandling får den
älskande att älska mer men tycka mindre om."

I en av sina dikter ber Catullus om hjälp att bli befriad från en kärlek som förtär honom. Det är den gripande elegin i dikt nr 76, där Catullus ber gudarna om nåden att "för sin trohets skull bli befriad från den hemska sjukdom, som han inte kan bli kvitt."
Var det den hopplösa kärleken till Clodia, som lade Catullus i graven redan vid en ålder av ca 30 år? Det vet vi inte säkert, men vi vet att hans brinnande låga höll på att förtära honom.

Svartsjuka och hat
När förhållandet är på upphällningen präglas diktningen av svartsjuka och hat. Många gamla latinstudenter, som undertecknad, nickar igenkännande när de hör raderna:

"Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio. Sed fieri sentio et excrucior."
"Hata jag måste och älska ändå. - Men varför? - Jag vet ej.
Blott att så verkligen är, känner jag arme med kval."
(Översättning: E. Janzon)

Catullus föddes ca 84 före Kristus i Verona och tillhörde en förmögen riddarfamilj. Den store statsmannen Caesar var god vän med Catullus´ far och brukade gästa honom vid sina besök i staden. Catullus var förutbestämd för en politisk karriär, men visade sig vara helt ointresserad av politik och kom i stället att bli sensualitetens och kärlekens diktare.
Som mycket ung kom Catullus till Rom, där han togs upp i en krets av unga diktare, de s.k. förnyarna, "neoteri-kerna". I Catullus´ diktning finns på många ställen ett öppet politikerförakt, trots, eller på grund av, att han en kort tid ingick i Gajus Memmius´ stab, då denne var ståthållare i Bithynien.
Trots att fadern var vän till Caesar finner man i Catullus´ diktning en rad grova utfall mot Caesar. Det rör sig ibland om rent obscena och sexuella skämt, riktade mot statsmannen och hans bankir Mamurra, som i dikten kallas Mentula, "Lillkuken".
Man tror att Catullus ofta framträdde som en satirisk trubadur och revyartist, som sjöng sina visor inför publik. Kanske satt Caesar själv bland publiken och njöt av uppmärksamheten.

Avskedsdikt till brodern
Vi vet att Catullus år 57 före Kristus gav sig av på en årslång resa till Mindre Asien tillsammans med en romersk pro-praetor (provinsståthållare) vid namn Memmius. Kanske var det för att komma bort från sina kärleksbekymmer?
Catullus besökte bland annat sin älskade broders grav vid Troja och skrev en vacker avskedsdikt till honom. Det framgår av Catullus´ dikter att han var jublande glad när han återvände till sin villa i Sirmio (nuvarande Sirmione) vid sydändan av Gardasjön.
Här sörjde han den avslutade kärlekshistorien med Lesbia och njöt av den vackra naturen och sjön, där han ofta seglade med sin båt, som uppkallats efter halvgudarna Castor och Pollux.
Men Catullus´ dagar var räknade. Två år efter hemkomsten var han borta, blott 30 år gammal.

Den samling av Catullus´ dikter som vi äger i dag, totalt 113 dikter, måste ha tillkommit efter hans död. Den finns bevarad i en enda handskrift, som upptäcktes av en biskop i Verona på 900-talet. Biskopen lär ha ångrat att han ägnade en hel natt åt "så lättsinnig lektyr". Kanske var det biskopen som såg till att handskriften försvann. Men tack vare en humanist dök den upp igen på 1300-talet.
Catullus´ dikter har kallats för antikens "Buch der Lieder". Han var en förnyare av den klassiska diktningen, som spelat en stor och avgörande roll för nästa generation diktare, som Tibullus, Ovidius och Propertius.
Men det allra viktigaste är förstås att han, än i dag, kan läsas med stor behållning som en av tidernas största diktare om liv och kärlek.

Bo Axelsson
 

© Copyright: Tidningen Boken 2004-2005

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN