T
homas-Alexandre de la Pailleterie uppfostrades på San Domingo, där fadern bodde kvar efter Cessettes död 1772. Fadern var före detta överste och generalintendent vid artilleriet. Han tillhörde en gammal adelssläkt och hade förlänats hederstiteln markis.1760 bosatte han sig på San Domingo, där han köpte en plantage i närheten av Kap Rose på öns östra udde.
Först 1780 beslöt sig fadern för att flytta tillbaka till Frankrike eftersom han längtade efter storstadslivet i Paris.
Den då 18-årige Thomas-Alexandre trivdes inte alls i Paris, trots att han väckte beundran genom att på Operan genomborra en bråkig musketör med sin värja.
Ynglingen var en strålande vacker bjässe med sin mörka hy och sina uppseendeväckande kroppskrafter. När den 78-årige fadern beslöt att gifta sig med sin hushållerska vantrivdes sonen i hushållet.
- Jag tar värvning som simpel soldat, utropade han.
- Jag är markis de la Pailleterie och du får inte förnedra mitt namn i arméns lägsta led, deklarerade den förtörnade fadern.
Resultatet blev att unge Thomas-Alexandre tog värvning under namnet Dumas.
Från vanlig soldat avancerade han häpnadsväckande snabbt till general under Napoleon. Detta var under en tid då det sades att "armén frambragte generaler snabbare än kvinnorna födde barn".
|
Verklighetens Gargantua Först stormade generalen bergväggen genom att med en handfull män klättra upp med hjälp av järnpikar. Men uppe på toppen hejdades fransmännen av en palissad, som de inte kunde klättra över. Den urstarke Dumas grep då sina män i byxbaken och kastade dem över palissaden in till de skräckslagna fienderna. Nu fick han också tillnamnet Gargantua (Den enorme hjälten i Rabelais´ bok Den store Gargantuas förskräckliga leverne från 1535). |
 Det kunde ha varit hämtat ur en roman av Dumas själv. Napoleons fruktade general Thomas-Alexandre Dumas, "Svarte djävulen", Alexandre Dumas d.ä.:s far, var frukten av en förbindelse mellan en fransk diplomat och en svart slavinna på ön San Domingo. |
General Dumas var en handlingens man och enormt nyttig för Napoleon. Men under en fångenskap i Brindisi i Italien förgiftades han och hans hälsa förstördes. Den forne atleten var nu ett fysiskt vrak.
Napoleon hade ingen nytta av honom längre och eftersom han dessutom visat sig obstinat och självsvåldig tog Napoleon sin hand ifrån honom.
Kejsaren visade en total hänsynslöshet mot Thomas-Alexandre Dumas och hans familj, som utan goda vänners hjälp hade svultit ihjäl i hemmet i den lilla staden Villers-Cotterets strax norr om Paris.
Korta ögonblick kunde generalen fortfarande visa prov på sin forna styrka. Den lille pojke, som skulle bli den store författaren Alexandre Dumas den äldre (1802-70) har bevarat ett förtjusande minne från sin fars sista dagar i livet.
Scenen utspelas en oktoberdag 1805 i en boudoir med kashmirdraperier på ett slott i trakten av Villers-Cotterets. Furstinnan Borghese, Pauline Bonaparte, ligger utsträckt på en soffa.
"Hon reste sig icke när min far trädde in i rummet utan sträckte blott ut handen och lyfte huvudet... denna bedårande lilla vithyllta och fylliga dam bredvid den herkuliske mulatten, som trots sina lidanden fortfarande var en kraftig och ståtlig man, utgjorde den mest förtjusande tavla man kunde se.
Plötsligt ljöd en hornstöt utifrån parken.
Det är jaktföljet som närmar sig, sade min far. Bytet kommer att springa genom allén. Kom och titta, Ers kunglig höghet.
Nej, bevare mig väl, min käre general! svarade hon. Jag har det bekvämt och tänker inte flytta på mig. Det tröttar mig att gå till fots. Bär mig till fönstret, om ni vill.
Min far lyfte upp henne, som en amma ett spädbarn, och bar henne till fönstret. Där stod han med henne i nästan tio minuter --- sedan bar han henne tillbaka till soffan och satte sig bredvid henne igen. Jag vet inte vad som hände bakom min rygg. Jag var fullt upptagen av att betrakta hjorten, som just störtade genom allén, hundarna och jägarna. Allt detta tycktes mig mycket intressantare än furstinnan."
Några månader senare avled generalen, som drabbats av yrsel efter en ridtur. Han var bara 40 år gammal. Inte ens nu visade kejsar Napoleon någon misskund med änkan och barnen. De fick klara sig på allmosor från vänner.
Lille Alexandre visade sig intelligent, men han var inte särskilt flitig. Han var mest intresserad av sablar. värjor, gevär och pistoler. Han var redan en liten "musketör" och väldigt intresserad av fysiska aktiviteter.
Faderns död spelade en stor roll för unge Alexandres revanschhunger. Han flyttade tidigt till Paris och lyckades slå igenom som dramatiker.
Hans första riktigt stora succé kom med dramat Antony på Porte-Saint-Martin-teatern den 3 maj 1831, som gjorde en enorm succé och hyllades på ett sätt som vi i dag inte är medvetna om. Det var en framgång helt i klass med den som mötte det i dag mer kända dramat Hernani av Victor Hugo.
Ett ögonvittne:
"...Kvinnorna, som var lite förbryllade, steg ur vagnarna klädda efter senaste modet, med höga koaffyrer, sköldpaddskammar, puffärmar och korta kjolar, som lät en se skor med skyhöga klackar."
När Marie Dorval sjönk ihop i slutscenen med orden "Jag är förlorad!" badade hela salongen i tårar. Dumas hade en instinktiv känsla för det teatraliska och visste hur man skulle domptera en publik. Nu var den i upplösningstillstånd.
Publiken applåderade, tjöt, snyftade, grät och skrek av förtjusning och fasa.
Förslösade en förmögenhet
Alexandre Dumas d.ä. gjorde sig
snabbt känd som en kvinnotjusare
och dandy av rang i Paris.
Konstnären bakom den här
litografin var vännen Achille Devéria.
Han var en man som alltid levde på stor fot i en virvel av älskarinnor och beundrare. Han var en skrytsam storskrävlare, som totalt dominerade alla sällskap och enligt dåtida vittnen enbart talade om sig själv och sina angelägenheter.
Samtidigt var han mycket godmodig, generös och frikostig. Han försörjde sina älskarinnor, sina f.d. älskarinnor (varav nästan samtliga var skådespelerskor), älskarinnornas familjer, sina barn, sina vänner, medarbetare och beundrare.
Han var, som sin far, en välväxt bjässe, som med tiden blev tämligen fet. Hans älskarinnor kallade honom omväxlande "ett stort barn" eller "min stora hund".
Han hade ett enormt tempo i allt han företog sig och rusade runt i livet klädd som en operettfigur. Enligt samtida vittnen hade ingen annan kunnat klä sig så utan att verka löjlig.
Alexandre Dumas den äldre såg sig själv som världens centrum och tog för givet att alla visste vem han var och att han borde vara centralfigur i alla sällskap. Han drog sig inte ens för att stolpa rakt in i främmande regeringsmöten.
Ett ögonvittne ger en god bild av vilken roll Dumas spelade i dåtiden. Scenen är Palermo och den italienske frihetshjälten Garibaldi och hans elvahundra följeslagare hälsas med ovationer av sicilianarna.
"På vägen tillbaka till Palazzo Pretorio skulle vi just klättra över en barrikad, då vi fick se en synnerligen ståtlig man komma emot oss. Han hälsade generalen (Garibaldi) på franska. Den jättelika mannen var helt vitklädd och bar en oerhört stor halmhatt, prydd med tre plymer, en blå, en vit och en röd.
Vem i all världen kan det där vara? frågade Garibaldi mig. Ja, vem kan det vara? svarade jag. Louis Blanc? Ledru-Rollin?
Nej, men för tusan, det är ju Alexandre Dumas! sa generalen skrattande.
Författaren till Greven av Monte-Cristo och De tre musketörerna?
Ja, just han!
Den store Alexandre omfamnade Garibaldi, överöste honom med bevis på tillgivenhet och gick sedan vid hans sida till palatset. Dumas pratade och skrattade hela tiden, som om han ville fylla byggnaden med sin bullrande röst och sitt ljudliga skratt."
Den lilla slampan
"Den store Alexandre åt som en skald och var så talför, att ingen annan kunde få ett ord med i laget. Jag måste medge att han talade lika skickligt som han skriver, och jag lyssnade med gapande mun."
Den lilla grisetten hette Émilie Cordier, var klädd som en operettsjöman och kallades av Dumas för "amiralen". Vid mötet med Garibaldi väntade hon Alexandre Dumas den äldres barn. Han fick en hel del barn med olika kvinnor och han var dessutom periodvis gift.
|
Som dramatiker hörde Alexandre Dumas den äldre till samtidens stora, även om det var som författare till De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo han skördade sina största framgångar. |
 |
|
Det mytomspunna Chateau d´If i Marseillebukten. Fram till 1500-talet var detta en karg ö, där endast fiskarna landsteg. Frans I anlade en borg här som från 1540 till första världskriget fungerade som fängelse. Här inspärrades verklighetens Comte de Mirabeau och diktens Greven av Monte Cristo. |
I dag är han i stort sett bortglömd som dramatiker, men fortfarande ett stort namn som författare av historiska äventyrsromaner. Att hans verk i dag mest räknas som ungdomslitteratur hade nog knappast bekymrat honom.
Hans verk innehåller inget större djup, men där finns en uppfinningsrikedom och en berättarglädje som står i särklass. Många av romantikens historiska romaner har förpassats till dammiga källarvalv - dit hör inte Dumas´ främsta verk.
Alexandre Dumas den äldre såg historien som en ytterst spännande och pittoresk bakgrund till hans romaner. Han använde sig av historien, omskapade den till spännande äventyr, som fascinerar än i dag.
En del har försökt förringa hans insats genom att hävda att en författarverkstad skrev de böcker, som han satte sitt namn på. Det är definitivt inte sant.
De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo är förvisso mästerverken från den romanfabrik, som under åren 1844-46 producerade ca sjuttio volymer. Men då ska man komma ihåg att det största geniet i den fabriken var Dumas själv.
Auguste Maquet (1813-88) stod också för en oerhört viktig insats. Han var historiker och svarade för bakgrundsarbetet. Maquet var mannen som fann Les Mémoires de d´Artagnan, som skrevs på 1600-talet av en kapten vid Ludvig XIV:s livgarde.
Finslipningen
Sista finslipningen stod Dumas själv för. Han fick utlopp för sin fantasi när han satte den slutliga touchen på romanhandlingen. Skildringen fick glans, personerna liv och replikerna udd med hjälp av Dumas´penna.
Många frågar sig varför inte Maquets namn stod på bokpärmen. Förklaringen är enkel. På den tiden betalades en roman av Dumas & Maquet med högst 1,5 franc per rad.
En roman av Dumas betingade ett värde av hela tre francs per rad.
Samarbetet mellan Maquet och Dumas bröts 1851 och då fortsatte Maquet med viss framgång som självständig författare.
Det var Alexandre Dumas den äldres förste son, som blev författaren Alexandre Dumas fils, den yngre. Den nyblivne parisaren Alexandre Dumas père, som han senare skulle kallas, bodde på Place des Italiens och hade som granne en syateljé, där en vacker sömmerska huserade med några anställda.
Den unge Dumas tog med sig sömmerskan, den blonda, fylliga Catherine Labay, ut i Meudonskogen på helgerna. Resultatet lät inte vänta på sig - den tredje pojken med namnet Alexandre Dumas föddes.
Alexandre Dumas den äldre var nu 22 år och flyttade för en kort tid ihop med modern. De gifte sig dock aldrig och Dumas hade inga som helst planer att dela sin framtid med den fattiga sömmerskan.
Catherine Labay blev en mycket god mor åt hans son och han kände hela livet högaktning för henne. Hon stod ensam för pojkens uppfostran och denne kom också att omfatta henne med den största kärlek och omsorg.
När sonen växte upp och började skriva blev vänskapsbanden mellan far och son mycket starka, även om de grälade titt och tätt.
De var till karaktären mycket olika, men hade ett stort gemensamt intresse - en febril jakt på kvinnor. Allra värst i det avseendet var dock pappa Dumas.
I Paris skrattade man åt hur far och son ofta jagade runt i Europa efter dåtidens vackraste kvinnor, adelsdamer och skådespelerskor. De verkade mer vara två äventyrslystna kumpaner än far och son.
Sista erövringen
 |
 |
| Alexandre Dumas d.ä. på ålderns höst på 1860-talet... | ...då han gjorde sin sista erövring, cirkusryttarinnan Adah Menken. |
I rosafärgade trikåer låg hon fastbunden på ryggen av en häst, som tog ett hinder i galopp. Hoppet hade flera gånger varit nära att kosta henne livet.
Ingen kunde motstå denna mörkögda skönhet, som startat sin karriär som statist, dansös och nakenmodell och lögnaktigt påstod sig vara av hemlighetsfull spansk härkomst.
Hon var faktiskt bildad, hade medverkat i en tidning och läst poesi på turnéer. Dessutom talade hon engelska, franska, tyska och hebreiska. Hon var skild tre gånger.
Alexandre Dumas den äldre var en åldrad, fet 65-årige gubbe när han utan minsta tecken till självkritik kastade sig in i cirkusryttarinnans loge. Detta blev upptakten till en glödande kärlekshistoria, som dock gjorde att åldringens skamfilade rykte som förförare nu blev än värre.
Sonen tog honom i upptuktelse och pressen drev med honom, när han lät sig fotograferas med den trikåförsedda älskarinnan sittande i knät.
Men för några veckor blev gamlingen ung på nytt och tog med Adah Menken till det värdshus i Bougival, dit han fyrtio år tidigare fört den unga sömmerskan Catherine Labay.
När Adah reste till Österrike för ett nytt engagemang tog affären slut.
Överlevde Menken
Alexandre Dumas den äldre reste till södra Frankrike på våren 1870. Efter ett slaganfall lyckades han släpa sig till sonens hem i Puys. Lika vildsint som han framlevt sitt liv, lika lugnt avvaktade han nu slutet.
När det var vackert körde man ned honom i rullstolen till stranden, där han kunde sitta i timmar och se ut över havet.
Den störste musketören, ibland kallad Porthos, lämnade denna värld den 5 december 1870. Han ligger begravd i Villers-Cotterets bredvid mamma Marie-Louise och pappa generalen, som han - och vi alla - har att tacka för så mycket.
Bo Axelsson
© Copyright: Tidningen Boken 2003-2004