Fran¢ois Mauriac (1885-1970) föddes i Bordeaux, men tillbringade en stor del av sin barndom på vingården Malagar i trakten av Girondes vinodlingar och det vidsträckta pinjetäckta skogsområdet Les Landes, sydväst om Bordeaux. Här är somrarna skoningslöst heta, så heta att skogen ofta fattar eld. Människan påverkas starkt av landskapet, ett av Europas största skogsområden, som väcker heta passioner till liv, ofta med fatala konsekvenser och mänskliga tragedier som följd.

Francois Mauriacs hem står kvar precis som när han levde. Här en interiör från den ståndsmässiga bostaden. FOTO: BO AXELSSON	Mauriacs ståtliga vingård, Malagar, i Les Landes utanför Bordeaux. Huvudbyggnaden är i dag ett välordnat museum. Vingården är fortfarande i bruk. FOTO: BO AXELSSON

Mauriac har skildrat detta på ett genialt sätt i sina romaner, där vingårdarna och landskapet aldrig tecknas i skarpa konturer, men alltid finns med i bakgrunden, som en kuliss. Mauriac beskrev landskapet som "sommarlovens väldiga glödhetta".

Fran¢ois Mauriacs familj var synnerligen välbärgad och ägare till omfattande vinodlingar och skogsområden. Fran¢ois var den yngste i en barnaskara på fem barn. Han blev faderlös redan vid två års ålder och detta kom att prägla barndomen och hela hans liv.

Det finns starka paralleller mellan flera av Mauriacs romanfigurer och honom själv. Lille Fran¢ois´ barndom är precis så olycklig som advokatens i mästerverket Le Noeud de vipères (1932; Ormboet). Romanpersonens mor, sträng katolik, knyter sonen till sig med sjukliga band. All hennes ambition går ut på att sonen ska bli något fint, lyckas i karriären.

Kärleken till sonen är instängd, unken, abnorm.

Det är ingen tvekan om att detta är en direkt parallell till författarens egen barndom. Mauriac skrev Ormboet på vingården Malagar och gården är också ramen för handlingen.

Hycklande fromhet
Fran¢ois Mauriac kom också att skildra hela den miljö där han växte upp med förakt och vass ironi. Han har inte mycket till övers för den småborgerliga överklassen på franska landsbygden. Samma sak gäller hans syn på de kristna, de varmt troende katolikerna.

Han genomskådar många av dem. Deras hycklande fromhet, parad med snobbism och förakt för den vanlige medborgaren.

Själv är han visserligen formellt sett katolik, men i högsta grad en tvivlande, nästan gudsförnekande sådan.

Några rader i Ormboet vittnar om hans svarta livssyn:

Den unge Fran¢ois Mauriac kom till Paris för högre studier vid l´École des chartes, som utbildar specialister på gamla dokument. Han hoppade av tämligen omgående för att skapa sig en framtid som författare. Men innan dess hade han hunnit med att besöka både litterära och andra mer tvetydiga salonger. Detta gav honom insikter om konflikten mellan ande och själ, som satte djupa spår i hans romaner.

Fran¢ois Mauriac behövde aldrig bekymra sig om ekonomin - han var ekonomiskt oberoende hela livet.

Mauriac debuterade med en diktsamling, Les Mains jointes (De förenade händerna), men det var som romanförfattare han skulle slå igenom. Den första romanen, L´Enfant chargé de chaïnes (Barnet i länkar), kom redan 1913, men det var med Le Baiser au lépreux (Att kyssa den spetälske) som han fick sitt stora genombrott 1922.

Romanen handlar om den vackra Noémi, som blir bortgift med en from och god man med ett frånstötande yttre, Jean Péloueyre. Noémi lider ohyggligt av sin egen avsky, men underkastar sig sitt martyrium.

Jean lider av den avsky han väcker och väljer till sist att lämna denna värld. Det är den enda barmhärtighetsgärning han kan visa Noémi.

Genom boken strömmar en stilla tragik och sällan har Mauriac kommit så nära bilden av människans absoluta ensamhet som här.

Desperat häxjakt
I flera av Mauriacs romaner, ja, nästan alla, skildras skildras själarnas ensamhet. Mauriacs misstro till den jordiska kärleken lyser också igenom i hans verk.

Med Le Baiser au lépreux erövrade Mauriac inte bara kritikerna utan också den stora publiken.

Boken följdes av en serie romaner som Génitrix (1923; Mor och son), Le Désert de l´amour (1925; Kärlekens öken) och Thérèse Desqueyroux (1927; Thérèse), som alla sjuder av mänskliga passioner, samtidigt som frånvaron av den kristna tron spelar en stor och viktig roll.

Det finns en intensitet i Mauriacs 20-talsromaner som för tankarna till Dostojevskij.

Le Désert de l`amour handlar om Raymond Courrèges, som inte får sin älskade, den unga vackra Maria Cross, och därför dras in i en desperat häxjakt efter kvinnor. Maria Cross har också tänt en eld hos Raymonds far, en allvarlig vetenskapsman.

Fran¢ois Mauriac var en strängt moralisk författare, som själv var förvånad över att han hade så svårt att skildra goda människor. "Tyvärr är det bara "les monstres" (monstren, vidundren) som får liv i mina romaner", lät han undslippa sig vid flera tillfällen.

Romanen Thérèse Desqueyroux är en skrämmande bild av total ensamhet och samtidigt en fascinerande kriminalroman. Thérèse är en kvinnlig motsvarighet till den desillusionerade advokaten i Le Noeud de vipères (Ormboet). Båda är klart medvetna om sin eländiga situation, men saknar förmåga att göra något åt saken. De saknar också den självbelåtenhet som präglar deras omgivning.

Thérèse, som åtalas för mordförsök på sin man, ger ord åt sin desperata situation:

1931 opereras Mauriac för cancer på stämbanden, vilket ger honom en karakteristisk röst, som alla fransmän kommer att känna igen.

Vid sidan av sitt författarskap blir han en pennfäktare av rang, som gör sig känd som en flitig och ytterst skicklig debattör i politiska och religiösa frågor. Han medverkar regelbundet i L´Express och Le Figaro littéraire.

Under andra världskriget strider Mauriac med sin penna för motståndsrörelsen och han tar tidigt parti för general de Gaulle, som han stöttar ända till slutet.

Totalt orädd
I flera decennier var Mauriac en av den katolska världens främsta debattörer. Han var totalt orädd och gick gärna till storms mot ultrakonservativa kretsar inom katolicismen. Han skrev också biografier om de Gaulle, Racine (denne lidandets diktare, som Mauriac var djupt besläktad med) och Jesus.

Mauriac invaldes i Franska akademien 1933 och fick Nobelpriset i litteratur 1952, ett beslut som väckte stor förvåning - inte minst hos Mauriac själv, som var förbluffad över att det protestantiska Sverige delade ut Nobelpriset till "en föråldrad" katolsk författare. Inom den nya franska romankonsten hade Mauriac med sin traditionella berättarkonst svårt att göra sig gällande. När han fick Nobelpriset hade han redan, efter en hård salva från Jean-Paul Sartre, slutat skriva romaner och helt gått över till dramatik och journalistik.

Francois Mauriac var katolik och en djupt moralisk författare, som hade svårt att skildra goda människor. Han fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Tiden har utvisat att Fran¢ois Mauriac var en värdig Nobelpristagare och han kom också igen som romanförfattare med en sista underbar roman 1969, året innan han dog, Un Adolescent d`autrefois (1970; Ung på den tiden).

Romanen är halvt självbiografisk med starka religiösa inslag, men har också betecknats som "mer spännande än en detektivroman".

Bo Axelsson

© Copyright: Tidningen Boken 2003-2004

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN