Adelsmannen Montesquieu var en god och lycklig man, som älskade att tala patois (dialekt) med byborna. Än i dag talar man med värme om den gode Montesquieu i den lilla byn La Brède strax intill det berömda vinslottet. För Montesquieu var på sätt och vis ett barn av folket och han fick från barnsben lära sig att det var folket han hade att tacka för sin rikedom.

Charles-Louis de Secondat de Montesquieu föddes på slottet La Brède 1689. Hans kloka föräldrar lät honom få en tiggare från byn till gudfader och den lille pojken fick tillbringa sina tre första år på godsets kvarn. Montesquieu fick mycket enkel föda och han lade sig till med en lantlig dialekt, som satt i hela livet. Adelsmannen behövde alltså inte göra sig till när han talade med den enkla bondebefolkningen - hans patois var naturlig. Vi kommer till det vidunderligt vackra slottet en strålande höstdag. Det är en veritabel borg med tinnar, torn, vallgravar och vindbryggor. Det rekonstruerades 1419 på den plats där det tidigare legat en borg från 1000-talet.

Charles-Louis de Secondat de Montesquieu  var en gentleman, enormt populär bland  ortsborna i den lilla byn La Brède. Han var  slottsherre, vinodlare, domare och en  lysande filosof och humanist.

Montesquieu skrev så här om sitt slott i ett brev 1752:

Montesquieu övervakade också sina vinstockar med den största omsorg. Han var faktiskt lika mycket vinodlare som författare och filosof och det var vinet som gav honom möjlighet till en ekonomiskt bekymmersfri tillvaro.

Född med segerhuva
Han var överhuvudtaget en man som i stort sett saknade bekymmer. Det berodde inte bara att han var född med segerhuva utan också på hans stoiska lugn och klokhet.

Han skrev själv:

Montesquieu förlorade sin mor redan då han var sju år. När han var 11 sände fadern honom till en av landets bästa skolor, Collège de Juilly utanför Paris. Undervisningen hölls på franska, men Montesquieu lärde sig också latin och fick en inblick i den klassiska romerska bildningen, som kom att påverka honom som människa och författare under resten av livet.

Det berömda citatet härstammar från Montesquieus far, som på så vis ville ledsaga sonen i hans yrkesval. Humanisten Montesquieu hade ingen traktan efter svärdet. Han valde att gå i faderns fotspår; den far som faktiskt dog som ledamot av le Parlement, provinsdomstolen i Bordeaux.

Montesquieu studerade juridik i Bordeaux och Paris åren 1709 - 1713 och han var kvar i Paris då fadern avled i november 1713.

Nu reste Montesquieu hem och tog över sitt arvegods. Året efter köpte han ett domarämbete vid domstolen i Bordeaux och 1715 gifte han sig.

Det var ett rent förnuftsäktenskap. Den ståtlige adelsmannen gifte sig med Jeanne de Lartigue, som enligt samtida ögonvittnen var liten, rätt ful, okultiverad och låghalt.

Jeanne var dock rik som ett troll och Montesquieus förmögenhet växte betydligt. Hustrun födde honom också tre barn.

Redan som mycket ung var den stilige Montesquieu omsvärmad av kvinnor. Men så fort det började brännas på allvar drog han sig undan - han var mer intresserad av vänskap.

Han hävdade själv:

"Je suis amoureux de l`amitié." (Jag är förälskad i vänskapen).

Lätt att förlåta
Montesquieu gjorde sig aldrig lustig på någons bekostnad och han hade lätt att förlåta. Han lyssnade aldrig på rapporter om att någon talat illa om honom.

Personen hade kanske inte sagt så. Eller - om han sagt så - då var det inte värt besväret att bekymra sig om en drummel.

Montesquieu var helt inställd på att behålla jämvikten och glädjen i livet. Han har mycket att lära den moderna människan.

År 1716 dog Montesquieus farbror, Jean-Baptiste de Montesquieu, och brorsonen ärvde baroniet Montesquieu och en hög post vid Parlamentet i Bordeaux. Den unge baronen var bara 27 år, en son var på väg och framtiden var ljus.

Bordeaux var under den här perioden en stad som sjöd av kultur; litteraturen, musiken och vetenskapen omhuldades och Montesquieu blev en av de ledande inom Académie de Bordeaux, som hade grundats 1712.

Akademimedlemmen Montesquieu kastade sig över de mest vitt skilda vetenskapliga områden med stor frenesi. Han undersökte mistlar och lavar, han skar upp grodor och kontrollerade hur länge änderna kunde hålla sig under vattnet.

Änderna klarade ca 7 minuter under vattnet - grodorna hela 48 timmar!

Sådant var det vetenskapliga klimatet i dåtidens Bordeaux.

Montesquieu visste för all del att han var en glad amatör inom naturvetenskapen. Det var som författare och filosof han skulle slå igenom.

Och när Montesquieu gav ut Lettres persanes (Persiska brev) 1721 kom succén omgående. I förordet till denna brevroman kallade sig Montesquieu för översättare och skrev dessutom att han ville vara anonym.

Det lyckades han inget vidare med. Montesquieu vaknade upp en morgon och var en berömd man. I romanen hade han bl.a. förlöjligat Franska akademiens ordbok, men det var ändå inget hinder när han några år senare valdes in i akademien.

Persiska brev var något totalt nytt i tidens tankesfär. Boken var en uppenbarelse, som slog läsarna med häpnad genom författarens mod och esprit.

Den handlar om två perser, Usbek och Rica, som lämnar Persien och beger sig till Paris. De stannar i tio år och boken innehåller deras brevväxling med hemlandet.

Århundradets bok
Montesquieus främsta verk är förstås De l´Esprit des lois (Om lagarnas anda), som utkom 1748. Det var hans livsverk som han arbetat med i många år.

Verket är indelat i 32 böcker med totalt 605 kapitel och har två huvudindelningar; en historisk och en teoretisk.

Montesquieu befarade - säkerligen med rätta - att hans livsverk knappast skulle passera den franska censuren. Därför lät han ge ut verket i Genève och även denna gång saknade boken författarnamn.

Det "hjälpte" honom inte nu heller -Montesquieus namn var snabbt på allas läppar och en rad nytryck gjordes. Alla var överens om att inget dåtida verk frambragt så många djupa tankar.

Om lagarnas anda utsågs direkt till "Århundradets bok"! Sällan har en utnämning varit mer korrekt. Denna bok har påverkat tänkande och lagstiftning i många länder i sekler efter sin publicering. Den spelar än i dag en viktig roll inom filosofi, politik, religion och lagstiftning.

Det uppstod en hel litteratur i kölvattnet efter Montesquieus bok. Bland dem som vässade pennan märktes Voltaire och Holberg.

Det var dock ett hårt slag för den åldrade Montesquieu att påven i november 1751 lät sätta boken på Index - listan över svartlistade böcker.

En av Montesquieus, enligt eftervärlden, mest djupsinniga analyser lyder:

Montesquieu hävdar också:

I januari 1755 smittades Montesquieu i Paris av en epidemisk feber, som till en början inte bekymrade honom nämnvärt. Men plågorna blev värre och en läkare åderlät honom till den grad att han förlorade all kraft.

När Montesquieu låg på dödsbädden försökte en jesuitpräst tvinga honom till ortodoxa bekännelser och jesuiten lyckades i viss mån.

Charles-Louis de Secondat de Montesquieu somnade in den 10 februari 1755.

Det är en fascinerande och lite skrämmande känsla som bemäktigar sig en när man kliver över vindbryggan och in i Montesquieus slott. Slottet sover en törnrosasömn, allt står kvar som på filosofens tid.
I hallen möts vi av mörka spiralformade pelare, som Montesquieu köpt in under en resa i Flandern. Hallen pryds också av läderklädda kistor och Delftfajans, som den kulturintresserade adelsmannen själv införskaffat under sina många resor.
Trots att Montesquieu var starkt knuten till sitt slott och sina marker var han en stor resernär.
Under åren 1728 till 1731 avverkade han en stor del av Europa: Ungern, Italien, Holland och England, där han stannade i ett och ett halvt år.

Han var en frågvis observatör, som inte sparade någon möda på att ta reda på så mycket som möjligt om ländernas religiösa och politiska förhållanden. Resorna blev en slags förberedelse för hans livsverk, De l´Esprit des lois.

Själv förklarade han:

På slottet står sängen kvar och skriv-pulpeten likaså; den pulpet där nästan alla av hans stora verk skrevs. Man kan lätt få intrycket att författaren själv tagit en paus, en promenad i sin älskade park, kanske bland vinrankorna.

Det enda som inte är sig likt är biblioteket. De ca 6.000 volymerna finns inte längre kvar. Häromåret fördes de över till ett museum.

En del av slottet är i dag Madame Chabannes privatvåning. Madame är ättling i rakt nedstigande led till Montesquieu. Hon är några och 80 år och har inga barn. För ungefär ett år sedan tog hon det tunga beslutet att lägga ned vinodlingen. Det innebär troligen slutet på flera seklers lyckosam vinkultur.

Men Madame orkar inte längre. Några kusiner kommer att ärva slottet, som alltså stannar kvar i familjens ägo. Tyvärr saknar kusinerna intresse för vinodling.

Det finns bara en handfull flaskor av den senaste skörden. Jag köper en av de absolut sista innan jag vänder mig om en sista gång och blickar mot det gåtfulla slottet.

© Copyright: Tidningen Boken 2003-2004

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN