Michel de Montaigne föddes på slottet Montaigne i Périgord nära Bordeaux 1533 och dog på detta familjeslott 59 år senare.

Slottet Montaigne ligger inbäddat i lummig grönska i Périgord nära Bordeaux. Här föddes Michel de Montaigne 1533. FOTO: BO AXELSSON

Pappa Pierre Eyquem var en rik köpmannason, som köpt slottet och tagit namn efter det då han adlades. Fadern hade innan han gifte sig deltagit i kriget i Italien och han blev intagen av landet och en varm beundrare av italiensk konst och humanism.

Pierre Eyquem var en renässansmänniska och en stor humanist i både tanke och handling och hans ande kom att sväva över sonen från den första barndomen.

Fadern var motståndare till allt tvång, vilket undveks i uppfostran i möjligaste mån. Michel de Montaigne, som var äldste sonen, har berättat att han ytterst sällan drabbades av fysisk bestraffning. När det hände var den ytterst lindrig.

Detta var, förstås, något mycket ovanligt under den här tiden.

Pierre Eyquem var en betydelsefull man i det dåtida Bordeaux. Han fick sitt slott att blomstra och han valdes till borgmästare i Bordeaux.

Samtidigt hade han en syn på undervisning som var sällsynt modern och mycket radikal. Barnen fick aldrig några läxor och slapp plugga grammatik. I stället skulle de lära sig nya språk genom att samtala.

Fadern ansåg att latin var det viktigaste språket och han anställde en ung tysk latinlärare, som inte kunde ett ord franska. Det innebar förstås att alla samtal måste hållas på latin.

Resultatet blev förbluffande bra! Både mamma och pappa Montaigne lärde sig också latin och även tjänstefolket kom att behärska vissa nödvändiga glosor.

Talade flytande latin
Det talades alltså latin i hemmet och unge Montaigne var vid sju års ålder så driven i språket att lärarna i hans skola i Bordeaux var mäkta imponerade.

Skolan, Collège de Guyenne, ansågs vara en av de bästa i Frankrike och Montaigne hade en av Europas främsta intellektuella som lärare, George Buchanan (1506 - 82). Buchanan var en typisk representant för tidens humanister. Han var skotte, men hade studerat i Paris. Samtiden kallade honom för Europas främste latinare.

Buchanan var filolog, teolog och skald. Han skrev också två tragedier på latin, som eleverna fick uppträda i. Montaigne spelade med i en av dem.

Montaigne vantrivdes trots allt i skolan; han var en individualist som ville gå sina egna vägar.

Efter skolan kom han att studera filosofi och juridik. Montaigne blev sedan en respekterad domare vid överdomstolen i Bordeaux.

Michel de Montaignes håg stod inte alls åt samma håll som fadern, som var en skicklig administratör och omtyckt borgmästare i Bordeaux. Trots detta efterträdde Michel de Montaigne sin far som borgmästare i staden och återvaldes ännu en gång till ämbetet innan han drog sig tillbaka till sitt torn.
 

Så här såg han ut enligt en  samtida oljemålning, Michel Eyquem de Montaigne. Innan han drog sig tillbaka till tornet var han borgmästare i Bordeaux och internationell diplomat.

Under tiden i administrationen träffade Montaigne en vän, som kom att betyda mycket för honom personligen och för hans författarskap, den tre år äldre Etienne de La Boétie, som också tillhörde magistraten i Bordeaux.

Det blev inledningen till en stark och intim vänskap mellan två personer med humanistisk inriktning. Det var i första hand La Boétie som utövade ett starkt inflytande på sin yngre vän. La Boétie försvarade en fordrande filosofi, som pekade mot en idealmoral. Han var också författare till ett verk där han ställde frågan om det berättigade i att göra uppror: Har man rätt att revoltera mot sin kung i religionens namn?

Det var en fråga som i högsta grad var på tapeten i den tidens Europa.

La Boétie dog blott 33 år gammal 1563 och det var ett slag som drabbade Montaigne mycket hårt. Han följde bedrövad vännens dödskamp och skrev senare att han förlorade en vän, en vägvisare och "sin ena hälft".

Montaignes efterlämnade skrifter visar att vännens död tog honom hårdare än förlusten av fem av de sex döttrar, som han fick med sin hustru och som avled i späd ålder.

En "grav" åt vännen
När Montaigne senare redigerar sina essäer, så framgår det att han däri erbjuder "en grav" åt sin vän. Han publicerar La Boéties sonetter och bifogar sina egna reflexioner, tillägnade La Boéties minne.

Montaigne lever i en tid som präglas av strider mellan katoliker och protestanter. Eftersom han är en mycket respekterad man får han en rad diplomatiska uppdrag som fredsmäklare innan han drar sig tillbaka till slottet Montaigne, som han ärvt efter faderns död 1568.

Nu är Montaigne en gift man; han gifte sig som 32-åring 1565.

Endast tre gånger lämnade Montaigne sitt slott. Två gånger handlade det om resor till Italien och en gång gjorde han ett inhopp som borgmästare i Bordeaux.

En resa till Italien var fortfarande ett stort projekt under Montaignes tid. Han tog god tid på sig, reste iväg i slutet på juni 1580 och återvände till sitt slott den 30 november 1581. Montaigne, som var en erkänt skicklig ryttare, hade då tillbringat 500 mil i sadeln.

Resan måste ha kostat en förmögenhet, ty Montaigne snålade inte. Han lade stor vikt vid goda informationer, rent linne, förstklassig betjäning och luxuös servering.

Det berättas att den stallknekt, som inte var nog uppmärksam kunde få en örfil av den gascognske ädlingen. Kanske berodde Montaignes vredesutbrott på att han faktiskt inte var riktigt frisk. Sedan åratal led han av njursten och kolik, sjukdomar som inte botades så lätt på den tiden.

Inte minst under den italienska resan besökte han kurorter och genomgick dryckes- och svettkurer, samtidigt som han höll diet och proppade i sig medikamenter för att, som han själv uttryckte saken, "stenarna skulle komma ut både fram och bak".

Höjdpunkten på den italienska resan var en audiens hos påven Gregorius XIII den 29 december 1580. Montaigne har med stor humor och ironi skildrat hur påvens toffel avtäcktes så att Montaigne skulle kunna kyssa den, varefter den påvliga toffeln omedelbart täcktes igen.

Från de berömda baden i Lucca i Toscana kallas Montaigne hem till Bordeaux, efter att staden valt honom till borgmästare, alltså samma ämbete som hans far innehade.

Montaigne fungerade som borgmästare under två perioder, fyra år, innan han drog sig tillbaka till sitt torn på nytt.

Michel de Montaignes berömda torn. I bottenvåningen låg slottskapellet, på mellanvåningen sovrummet och högst upp biblioteket, ett av dåtidens största. FOTO: BO AXELSSON

Allt detta framgår av Montaignes dagbok, som försvann i en kista under hans livstid. Dagboken dök inte upp förrän i slutet av 1700-talet, då det gjordes avskrifter av den. Då försvann dock originalet igen och idag fattas inledningen på dagboken.

Kastades i fängelse
Efter den italienska resan kastade sig Montaigne alltså in i det politiska livet. Vid ett tillfälle häktades han under ett tillfälligt besök i Paris och kastades i fängelse i det beryktade Bastiljen. Han släpptes dock efter några timmar och kunde återvända till sitt slott.

Bakom häktningen, visade det sig senare, låg katolska krafter, som inte kunde tåla att den vidsynte Montaigne, om än katolik, kunde hysa förståelse för de protestantiska hugenotter, som ofta utsattes för förföljelse.

Slottet var ingen säker tillflykt under dessa religionskrigens dagar. Vid ett tillfälle blev Montaigne överfallen av rövare på landsvägen utanför slottet och vid ett annat trängde soldater in på slottet på jakt efter byten.

Då uppträdde Montaigne som en artig värd och lyckades få soldaterna att lämna slottet utan så mycket som en knappnål i ränseln.

Själv tog Montaigne parti för katolikerna (hans hustru var ärkekatolik), men han lyckades ändå bevara mycket goda kontakter med hugenotterna, särskilt med Henrik av Navarra.

Välbärgad man
Montaigne var en välbärgad man med mycket god ekonomi och han hade råd att göra det som föll honom in - att dra sig undan världen. Till slottet hörde ett torn i tre våningar med en egen ingång. Här inrättade sig Montaigne med sitt bibliotek.

I ett annat torn bodde Montaignes fru med barnen.

Hur detta påverkade hans familjeliv kan vi bara gissa oss till.

Montaignes torn är väl bevarat än i dag och öppet för besökare, trots att det är privatägt. I bottenvåningen finns slottskapellet, en trappa upp Montaignes sovrum och högst upp biblioteket, som var ett av dåtidens största.

Varför drog sig Montaigne tillbaka? Varför valde en framgångsrik adelsman att under långa perioder odla sin själ i ensamhet?

Han skrev själv som 38-åring i sina essäer att "den lilla rest av livet jag har kvar vill jag ägna åt mig själv".

Michel de Montaigne började skriva för att avstå från att fälla förhastade omdömen och för att komma närmare sig själv. Han använder själv ordet essä, till en början som ett aktivt verb för det han sysslar med. Med tiden som ett substantiv.
 

Vid den här skrivpulpeten högst upp i tornet plitade Michel de Montaigne ned sina essäer, som kom att spridas över hela Europa. FOTO: BO AXELSSON

Han anar inte att han nu har skapat en ny epokgörande litteraturform.

De två första banden av hans essäer utgavs första gången 1580. Det tredje utgavs 1588 tillsammans med de två första, som nu utvidgats.

Montaigne låter tanken flyga fritt och skriver om praktiskt taget allt som faller honom in.

Han följer mottot "Intet mänskligt är mig främmande" (Nihil humanum me alienum est).

När Montaigne dör 1592 har han skrivit tre band på ca 1.500 sidor. Tre år efter hans död utkom alla tre delarna plus de tillägg han skrivit in i det s.k. Bor-deaux-exemplaret, hans handexemplar av 1588 års upplaga.

Montaignes essäer nådde snabbt stor spridning i Europa. Fram till mitten av 1600-talet kom en ny upplaga varje år. 1676 drabbades essäerna av katolikernas bannbulla och utgivningen kom inte igång förrän en bit in på 1700-talet.

I vår tid är Montaigne mer aktuell än någonsin.

Osminkad bild
I sina essäer ger Montaigne en helt osminkad bild av sig själv - något helt nytt inom litteraturen. Som en intressant jämförelse från den här tiden kan nämnas den berömde italienske guldsmeden Benvenuto Cellinis (1500 - 1571) memoarer, Benvenuto Cellinis liv, skildrat av honom själv. Det senare är ett praktexempel på ett förljuget och skrytsamt självporträtt (om än nog så rolig läsning), mer i tidens anda än Michel de Montaignes bikt:

Det är ett självporträtt som Montaigne ger i en av sina essäer. Han uttrycker också sin förvåning över sina bristande idrottsliga färdigheter; särskilt som hans far även vid hög ålder bevarade sin smidighet och hade få övermän i sin egen ålder.

Montaigne ger en ganska skoningslös bild av sig själv. På det fysiska planet är det bara i löpning han kan jämföra sig med medelmåttorna. Han har ingen sångröst och kan inte hantera ett enda instrument. Han är usel i dans, bollspel, brottning, simning och fäktning. (Han är dock, som sagt, en skicklig ryttare.)

Michel de Montaigne är dessutom fruktansvärt opraktisk.

I sina essäer strävar Montaigne efter att ge en absolut rättvis bild av sig själv. Och när han skriver om sig själv gör han det för att han vet mer om sig själv än om andra människor.

Men samtidigt ger Michel de Montaigne i sina essäer en tidlös bild av människan som saknar motstycke i världslitteraturen.

© Copyright: Tidningen Boken 2003-2004

• PRENUMERATIONSERBJUDANDE
• TILLBAKA TILL STARTSIDAN